Elephonic – Elephonic

Elephonic debuterar med detta väldigt välljudande och självbetitlade album, men gruppens medlemmar är inga nykomlingar på musikscenen i hemlandet. De är snarare något av veteraner, vilket kanske förklarar att plattan låter så sjukt jävla bra.

Elephonic kommer från Milwaukee, WI i USA och detta är deras självbetitlade debutalbum. Jag gillar det skarpt. Första låten urskiljer sig starkt från de övriga på skivan, den heter ”Until the sound” och var ursprungligen över sju minuter lång. Här är den under fyra. Jag hoppas dock att bandet kommer ge ut den långa versionen också vid tillfälle, för det är en grym låt och perfekt att starta en platta med. Elephonic må vara ett nytt band, men medlemmarna har länge lirat i andra grupper så som The Blow Pops, The Lackloves, Semi-Twang och I’m Not a Pilot. Allt material här – förutom låten ”Iris” – är skrivet av sångaren och gitarristen Mike Jarvis själv, och pärlorna är många. Men varför kallar de då sin musik för ”symfonisk pop”? I Sverige har man i decennier benämnt progressiv rock för symfonisk, men Elephonic gör inte den typen av pluralistisk och avancerad musik. De ligger i så fall närmare Phil Spectors produktioner, The Polyphonic Spree eller Electric Light Orchestra och de sistnämndas poplåtar, då dessa också använder stråkar. Det är dessa stråkar (violin och cello) i Elephonics fall, som gett upphov till epitetet. Nåväl, kalla bandets musik vad ni vill, men njut – förutom av inledningslåten – även av underbara alster som mexikanskt inspirerade ”Durango town” där Matt Antoniewicz gästar med häftigt trumpetlir och Rae Cassidy bidrar med sång, 60-talspopiga ”Wonderin´” och ”Why can´t you listen” som är skapade i den stil som mest genomsyrar plattan. En annan höjdare är snabba ”Rapid transit” och vackra ”Healthy acres” som med sina cirka sex minuter är skivans längsta låt. För övrigt bör Jason Klagstad ha en eloge för sitt läckra gitarrlir och Mike Jarvis för sin fina, melodiska sång. Utmärkt band!