Ben Hogun – Waiting For The Sun

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Egen produktion, betyg: 8]

Förutom albumtiteln har Ben Hogun ingenting gemensamt med The Doors. Däremot har Norrtäljebandets musik en hel del gemensamt med 80-talets lite smådeppiga gitarrpop från Storbritannien. Hade bandet dykt upp -85 hade den tidens skribenter spontankvaddat finbrallorna. Hur de idag reagerar beror helt och hållet på inställningen till vad som är retro. För detta är retro i allra högsta grad. Det är också snyggt, melankoliskt, regnigt, melodiöst och lätt att ta till sig.

Waiting For The Sun påminner om en film noir eller ger känslan av en nattlig promenad över broarna, då din älskade partner just krossat ditt hjärta och du inte längre vet om det är tårar eller regndroppar som rinner utmed kinderna. Sångaren Oskar har perfekt röst för den här sortens musik och det hela är utmärkt sammansatt, inte minst med körerna i en låt som “Come On By”. Förhoppningsvis hindrar inte heller det trista, svartvita skivomslaget publiken från att upptäcka Ben Hogun. Musiken är så mycket mer än vad konvolutet beskriver med sina svartmolniga skogs- och stadsbilder som snarare påminner om Cabaret Voltaires tidiga industrimangel än Ben Hoguns sköra popsnickerier.

De tio låtar albumet innehåller är precis lagom däremot, såväl i mängd som i variation. Även om Ben Hogun har några decennier emot sig lär de få publiken med sig. 80-talet är nämligen hett för många, både hos dem som aldrig upplevde det då det hände och de medelålders nostalgiker som längtar tillbaka. Jag nöjer mig med att konstatera att Ben Hogun gör ett utmärkt jobb, har ett gäng svinbra låtar och sätter atmosfärens dartpil i bull's eye.