(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Startracks, betyg: 5]
Det som fällde Socialdemokratin i början av 90-talet var inte en osedvanligt stark opposition utan det som brukar kallas “de stora förväntningarnas missnöje”. Sedan 50-talet hade sossarna byggt upp den offentliga sektorn, men varje förbättring av välfärdsstaten ledde till nya, ökade förväntningar. I längden går det naturligtvis inte att hela tiden öka det offentligas åtaganden, vilket ledde till att sossarna inte kunde motsvara de förväntningar som fanns bland medborgarna som därför kände sig besvikna.
Ungefär samma situation befinner sig Love Antell i. Det kvittar att hans solodebut “Gatorna tillhör oss” egentligen är en helt okej skiva, problemet är att våra förväntningar på honom är så höga så att allt som inte får oss att skrika i extas därför ses som ett misslyckande.
Hans gamla band Florence Valentin debuterade också svagt, men levererade sedan två vrålstarka skivor med punkattityd, vassa texter och låtar av guds nåde. Låtar som den svängiga “Pokerkväll på Vårby gård” och den ilsket fräsande “Samma vindar, samma brackor” är redan nu svenska klassiker.
Här finns inget i den klassen. Energin är som bortblåst, låtarna är intetsägande, ljudbilden är mesig och även om texterna fortfarande är typiska Antellska betraktelser över skyskrapor, koppartjuvar, ungkarlshotell, fylleceller, fartkameror, trappmaskiner och parkeringsplatser så är det inget spår som får det att hetta till hos mig.
Kanske beror det på mina höga förväntningar. Eller också är det bara så att Love helt enkelt inte ansträngt sig tillräckligt mycket denna gång.