Don Antonio & The Graces – Colorama

Det låter mycket filmmusik om Colorama, mycket världsmusik också, mycket öken, ödslighet och även vibbar av musiken i första säsongen av Twin Peaks. Det mesta av musiken från den italienska konstellationen Don Antonio & The Graces är instrumental, men det förekommer även lite kvinnlig sång och röst på några ställen.

Redan innan Colorama kom ut lyckades Netflix plocka upp och använda musiken till sin dokumentärserie Fortune Seller: A TV Scam som handlar om italienska TV-shoppingsbedragarna Wanna Marchi och Stefania Nobile. En TV-serie full av popkulturella referenser för övrigt. Jag förstår att man gick igång på Don Antonio & The Graces musik. Den är väldigt filmisk och här finns låtar som inte skulle skämmas för sig att vara med i så väl italienska spagettirullar som Twin Peaks, ökenäventyr, skräckfilmer, en Tarantino-rulle eller två, samt valfri annan cineastisk konst. De 14 låtar plattan innehåller vibrerar i ena stunden av läckra twanggitarrer, i nästa av nästan drogigt mörka och trögflytande heroinhallucinationer, tills det plötsligt blir underbart svängigt och reggaedansant med en skum, närmast naivt barnslig melodi i låten ”Lyle”. Trots alla dessa influenser, skivans stilmässigt samt känslomässigt föränderliga atmosfärer, upplever jag inte Colorama som någon ojämn historia. Tvärtom, musiken flyter fram, behaglig och äventyrlig, tillbakalutad och fullt naturlig, utan några alltför tvära kast. Den är som en liten resa genom diverse mer eller mindre exotiska platser i eller utanför hjärnan och jag följer gärna med på den lite då och då. Dessvärre kan de mest trögflytande låtarna dra ner en i sin kvicksand och det gör att albumet inte håller för hur många lyssningar på rad som helst. Men då och då, här och var är den lysande, spännande, och precis den verklighetsflykt doktorn ordinerar.