Pixies – återknyter till nittiotalet på mångfacetterade Doggerel

De har inspirerat David Bowie, Nirvana, Radiohead och U2. Deras låt “Debaser” har gett namn åt en rockklubb i Stockholm. Med sin kombination av postpunk, indierock och snygga popmelodier har de gjort ett gigantiskt avtryck på den alternativa musikscenen. De heter Pixies och är aktuella med det nya albumet Doggerel. I samband med deras spelning på Gröna Lund fick Zero Magazine det stora nöjet att prata med Joey Santiago.

Good evening, Joey, och stort tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Låt oss börja med att prata om ert nya album, Doggerel. Vad hade ni för ambitioner med skivan och hur var stämningen under inspelningarna?
– Vi lever i Spotify-tider, där varenda låt förväntas vara självklar och direkt, men vi ville göra något lite mer utmanande. Doggerel är ett varierat album, som skapar en helhet som är större än summan av de olika delarna. Det känns som den kanske bästa skivan vi gjort sedan återföreningen. Dessutom var den rolig att spela in. Vi kände oss avslappnade i studion och pusselbitarna föll på plats precis som vi hoppats. 

Alla som följt Pixies kommer att känna igen sig, men samtidigt tillför Doggerel nya nyanser till er musikaliska palett. Är det viktigt för er att hela tiden ta steg i nya riktningar?   
– Ja, alla våra skivor har tillfört något nytt till vårt sound. Trompe Le Monde lät inte som Bossanova, som i sin var annorlunda än Surfer Rosa. Även om fansen kanske inte alltid håller med, så måste band utvecklas. Tänk om The Beatles bara gjort låtar i stil med “Love Me Do”. Då hade de garanterat splittrats långt tidigare. Doggerel är lite mer atmosfärisk än våra andra skivor, men knyter samtidigt an till till vår nittiotalsproduktion. Jag tänker på den som ”Doolittle senior”, en vuxen och lite mer avslappnad version av Doolittle.   

Ni har alltid kombinerat gitarrmangel och skeva harmonier med trallvänliga refränger. Är det en inarbetad framgångsformel eller går musiken i den riktningen av sig själv?   
– Jag tror att vår musik är lite egensinnig. Vi använder ackord som rent teoretiskt inte borde funka med tonarten, men som ändå låter bra i praktiken, och många låtar byter tempo på oväntade ställen eller slutar helt abrupt. Allt det där växer fram helt naturligt. Vi har alltid haft en ”let’s try this-attityd” och låtit intuitionen styra.   

Har albumtiteln någon speciell innebörd? 
– Doggerel betyder ungefär ”nonsensvers”. Alltså en form av absurd och lite förvirrande poesi. Man kan se kopplingar till vårt sätt att göra musik, men framförallt är det ett ord som låter bra och fångar folks uppmärksamhet. 

Har du några personliga favoriter på skivan?
– Jag gillar ”There’s a Moon On”, som har en stark refräng och lätt psykedeliska vibbar, och ”Dregs of the Wine”, som jag hjälpte till att skriva och som har sköna gitarrharmonier.      

Låt oss gå tillbaka i tiden. Du lärde känna Pixies frontman Charles Thompson, alias Black Francis, på University Of Massachusetts i början av åttiotalet.
– Ja, vi pluggade i Boston samtidigt. Han socialantropologi och jag ekonomi. Det var inte precis av intresse, utan snarare i brist på bättre alternativ, haha. Hursomhelst bodde vi på samma studentkorridor och eftersom båda hade gitarrer, så började vi jamma tillsammans. Jag märkte direkt att han hade något intressant på gång. Han blandade melodiös pop med rå punk och hade en sångröst som innehöll frustration, smärta och var på gränsen till galenskap. 

Vad hade ni för inspirationskällor på den tiden? 
– Vi vältrade oss i alla möjliga sorters musik, från sextiotalspop till heavy metal, men framförallt älskade vi Velvet Underground och Iggy Pop. Vi fascinerandes också av Violent Femmes och Talking Heads, som stod för något nytt och hade idéer som påminde om våra egna. Om de kunde klättra på listorna, så kanske vi också hade en chans…

Ni har inspirerat många musikerkollegor. Bono från U2 har kallat er ”ett av USA:s bästa band någonsin”, David Bowie sa att ni gjorde ”den mest spännande musiken på hela åttiotalet” och Kurt Cobain erkände att Nirvanas superhit “Smells Like Teen Spirit” var ett försök att kopiera er stil.
– Vi har alltid gjort vår egen grej. Vissa förstår den, andra inte. Men självklart är det smickrande att andra musiker gillar våra skivor! Att killar som Bowie, Bono och Cobain lyft fram oss har dessutom lett till att vi nått ut till en större publik. Vi försöker dock att inte tänka för mycket på hyllningarna, utan ser oss som ett arbetarklassband från New England. Vi glider inte runt med dyra drinkar på kändisfester, utan lägger vår tid på att spela in plattor och repa in de nya låtarna, så att de inte låter för jävligt, haha. I min värld är jag bara Joey, en kille som spelar gitarr.

Det har gjorts ett stort antal Pixies-covers. Finns det någon som du är extra förtjust i? 
– Det känns stort att Bowie tolkat två av våra låtar. Först körde han ”Debaser” live med Tin Machine och runt sekelskiftet spelade han in en väldigt cool version av “Cactus”. Jag har alltid gillat Weezers ”Velouria” också. 

Många brukar beskriva Doolittle som Pixies finaste ögonblick. Håller du med eller har du något annat favoritalbum i er katalog?
– Doolittle är bra, men själv tycker jag bäst om Bossanova, som visar en varmare och mjukare sida av Pixies. Den har inte lika många arga explosioner som de andra skivorna, utan är mer inspirerad av surfmusik och ”flyter fram” på ett skönt sätt. Dessutom är “Is She Weird” och “All Over the World” två av våra bästa låtar någonsin.   

Framförallt i början av er karriär fick ni mer uppskattning i Europa än hemma i USA. Har du en teori om varför?
– I USA sågs vi nog bara som ett skränigt rockband i mängden. I Europa var vi mer exotiska, men ändå inte speciellt svårtillgängliga, eftersom vi hade ett popigt och melodiskt element som tilltalade new wave-fansen. 

Vad hände egentligen i samband med ert uppbrott på nittiotalet?
– Det var inga stora bråk som gjorde att vi tog en längre paus, utan mer en känsla av att vi inte hade roligt längre. Eventuellt hade vi kanske kunnat ”prata ut” om problemen, men vi har aldrig varit mycket för att diskutera eller analysera bandet. Så i princip gick vi bara vidare med våra liv. Charles släppte soloskivor som Frank Black och Kim Deal jobbade med The Breeders. Själv gjorde jag musik till tv-serier och startade bandet The Martinis. Med facit i hand är jag faktiskt glad över vad som hände. Luften behövde rensas och det krävdes både en splittring och en återförening för att Pixies skulle ha en framtid.

Du och Charles, alias Black Francis, har gjort musik tillsammans i trettiofem år nu. inte bara i Pixies, utan även på hans soloalbum. Vad bygger er speciella kemi på? 
– Vi är gamla vänner, som är på samma våglängd både personligt och musikaliskt. Men samtidigt överraskar vi fortfarande varandra i studion. Det gör att vi aldrig har det tråkigt.

Finns det någon annan musiker som inspirerat dig och ditt gitarrspelande?
– Först och främst Jimi Hendrix. Han var inte bara en teknisk ekvilibrist, utan även en väldigt innovativ gitarrist, som experimenterade vilt med reverb och ekon. Hans gitarr lät utomjordisk! Hendrix var också en av de mest karismatiska artisterna som någonsin stått på en scen. Hans tolkning av ”The Star-Spangled Banner” på Woodstockfestivalen slår allt annat jag sett eller hört.  

Om du tittar tillbaka på er långa och framgångsrika karriär: finns det någon inspelning, konsert eller annan upplevelse som gjort ett extra starkt intryck på dig?
– Helt klart vår första spelning, 1986, på ett ställe i Boston som hette Jack’s Lounge. Vi var  fruktansvärt nervösa och publiken tittade snett på oss. Efter ett par låtar kändes det som att vi lika gärna kunde packa ihop instrumenten och lägga ner bandet, men då vände det. Vi blev varma i kläderna, allt lossnade och folk började applådera. Resten av konserten var ett lyckorus och efteråt kändes det fantastiskt. Att vi vågade och lyckades den kvällen tror jag var det viktigaste ögonblicket i hela vår karriär. Vi tog oss över det första stora hindret och efter det har allt flutit på. Ju äldre jag blir, desto mer lyckligt lottad känner jag mig över att marginalerna varit på vår sida och att jag fått uppleva så många fantastiska saker med Pixies! 

Pixies återvänder till Sverige för en spelning på Cirkus i Stockholm den 21 februari. Biljetter via Luger.