Review Overview
Betyg - 8
8
Merparten av låtarna är utmärkta melodiska synthsånger.
Att ge ut ep-skivor istället för fullängdare kan vara på gott och ont. Nackdelen är förstås att man som lyssnare undrar om inte bandet klarar av att debutera i det längre formatet, om de helt enkelt inte har låtar till det, eller om de är för fega att ta steget fullt ut.
Nackdelen för bandet är å andra sidan att man bör kunna begära att en ep inte innehåller någon utfyllnad alls. Fördelen å andra sidan är att man inte hinner bli uttråkad av en ep (om den är bra), att man i bästa fall får smaka på gruppens absolut högsta kvalitetsnivå, samt att skivan är billigare än att köpa en fullängdare. V är som sig bör Kites femte ep-utgåva sedan debuten 2008. När jag lyssnar till V får jag direkt två associationer. Det ena är OMD (Orchestral Manoeuvres In The Dark) och det andra är Erasure, om än ett minde glättigt och glittrigt Erasure. Gillar du dessa band kommer du gå igång på Kite. Vad som utmärker och särskiljer svenskarna från nämnda band är främst Nicklas Stenemos personliga sångröst. Sedan kommer vi till skivans fem låtar, och jag kan bara konstatera att merparten av dessa är utmärkta, melodiska syntsånger. Det börjar med en spännande och dramatisk inledning till den fina “Wishful Summer Night”, ett smått magiskt och tilltalande vemod tar över i “Dance Again”, medan tempot höjs i likaledes vackra “The rhythm”. En mörkare känsla dominerar “I Can´t Stand” och avslutande “If you want me” känns som en flirt med Melodifestivalen. Blir det en fullängdare nästa gång? Hoppas kan man alltid.