(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Ingrid / PGM, betyg: 8]
Processad röst, reverbdränkt Twin Peaks-gitarr, stunsig John Lee Hooker-blues i botten, körd genom ett knyckigt, drömskt, psykedeliskt Tom Waits-filter, och så David Lynchs filmiska världsbild i texterna och sättet han framför dem på. The Big Dream låter modern och gammalmodig på en gång. Experimentell, men inte särskilt svårlyssnad. Däremot är det en skiva, lätt att förlora sig i, och ännu lättare att använda som soundtrack till sina egna, inre filmsekvenser som poppar upp i hjärnan medan man lyssnar. Samtidigt kan man inte komma ifrån associationerna till regissören Lynchs alla filmer och tv-serie. Dessa dyker upp som andar från ett annat liv, skuggor från en mörk, främmande och hotfull förortsdjungel, och man går lätt förlorad bland scener och figurer man tidigare stiftat bekantskap med i Lost Highway, Wild at Heart, Blue Velvet och Twin Peaks. David Lynch har skrivit skivans samtliga låtar – om man nu kan prata om att “skriva låtar själv” då dessa jammats fram av honom och musikteknikern Dean Hurley som också producerat och stått för skivans instrumentation? – förutom Bob Dylan-covern “The ballad of Hollis Brown”. På det nedladdningsbara bonusspåret “I´m waiting here” medverkar Lykke Li, helt otippat, och albumet är inspelat i Lynchs privata Asymmetrical Studio. Du bör gilla minst tre saker för att gå igång på The Big Dream: gammal blues, gammal boogie och ett egensinnigt sätt att skruva isär och sätta ihop dessa två ingredienser, för i grund och botten är det vad plattan består av.