(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Domino / Playground, betyg: 6]
Glasgow är förmodligen världens bästa popstad. Och denna höst har staden varit superhet med skivsläpp från såväl Franz Ferdinand som Glasvegas och Belle & Sebastian. Eller… har staden varit så het förresten? Alla dessa tre skivor försvann liksom i det allmänna bruset och fick genomgående halvdåliga recensioner. Och jag funderar på om det verkligen beror på att det är halvdåliga skivor eller om det snarare beror på att de för tillfället är ohippa enligt rådande popjournalistkonsensus. För så dåliga är ju inte plattorna. I en annan tid, där trendängslighet och månadens-smak-tänkande har mindre inflytande skulle de lika gärna ha kunnat halvhyllats. Glasvegas platta var stundtals rätt seg och dyster men ibland också vacker och intensiv. Franz Ferdinands nya platta är snäppet vassare, kanske för att den är gladare och poppigare vilket gör att det goda humöret liksom kommer på köpet. Plattan håller inte riktigt rakt igenom, men innehåller så många bra spår att den definitivt är värd att kollas upp.