Saturday , November 23 2024

Trentemøller – ljusglimtar i melankolin

Danmarks intressantaste artist under tvåtusentalet, Anders Trentemøller, är tillbaka med ett nytt album som utvecklar hans atmosfäriska och postpunkinspirerade electronica i en ljusare riktning. Zero Magazine hörde av sig till den sympatiske Köpenhamnsbon och fick ett spännande samtal om nya Memoria, kärleken till The Cure, hur det var att turnera med Depeche Mode och de kommande konserterna i Sverige.

Foto: Karen Rosetzsky

God kväll, Anders, och ”mange tak” för att du tar dig tid att svara på några frågor! Ditt nya album, Memoria, känns lite ljusare och mindre introvert än dina tidigare skivor. Håller du med? 
– Ja, även om Memoria överlag är en ganska melankolisk historia, så finns det ovanligt många ljusglimtar och låtar som går i dur. Det är ett album med mycket liv. Mina två senaste skivor, Fixion och Obverse, handlade mycket om tekniskt finlir i studion. På Memoria är musiken direktare och lite mer organisk. Men det var inte något jag planerade, utan skivan utvecklades i den riktningen allt efter hand.

Har albumet något övergripande tema och har albumtiteln Memoria någon speciell betydelse?
– ”Memoria” är det latinska ordet för “minne” och många av låtarna har en koppling till tidens gång. Det är inte en sentimental eller nostalgisk skiva, men det ställs existentiella frågor på den. För två år sedan blev jag pappa och i år fyller jag femtio. Jag befinner mig på ett ställe i livet där jag både tittar bakåt och framåt samtidigt…. 

På dina andra album har du samarbetat med olika sångare som bidragit med texter och melodier, men på Memoria har du skrivit allt själv. Hur kommer det sig?
– Tidigare har jag jobbat med många fina gästvokalister, som Kazu Makino från Blonde Redhead och Rachel Goswell från Slowdive, vilket verkligen varit utvecklande och roligt. Men nu kändes tiden mogen att testa vingarna på egen hand. Så min flickvän, Lisbet Fritze, är den enda vokalisten på Memoria. Jag har gillat variationen på de andra skivorna, men den här gången fastnade jag för tanken att en och samma röst skulle leda lyssnaren från början till slutet.

Hur var det att jobba med sin sambo och livspartner?
– Stundtals lite jobbigt, men framförallt givande, eftersom det förde oss närmare varandra. Lisbet är inte heltidsmusiker, utan jobbar huvudsakligen som arkitekt, så för henne var albumet en spännande utmaning. Hon har sjungit på ett par av mina låtar tidigare, men då hade hon själv skrivit texterna. Den här gången hade jag en färdig vision, som hon fick tolka. Skönt nog gick det över all förväntan bra! 

Du släppte ”In The Gloaming” som singel och aptitretare inför albumet. Är det den starkaste poplåten på Memoria?
– Ja, kanske. Den är nog i alla fall mest catchy. ”In The Gloaming” var en av de första låtarna jag skrev till albumet. Jag satt i en sommarstuga vi hyrde och ville göra lite musik, men hade ingen utrustning förutom min laptop. Begränsningarna gjorde att jag skrev en enkel och medryckande syntslinga, som utgör kärnan i låten. ”In The Gloaming” handlar om att vara kär i en person som drar ner dig i mörkret.  I slutproduktionen gav jag den ett mäktigt sound som understryker det stora dilemmat och Lisbets nästan spöklika sång blev pricken över ”i”.

Påverkades Memoria på något sätt av pandemin?
– Nja, Coronakrisen har naturligtvis färgat allas liv på ett negativt sätt, men jag kan föreställa mig att skillnaden varit mindre för musiker och andra konstnärer som tillbringar mycket tid hemma. Jag brukar alltid stänga in mig i studion och försvinna in i min egen värld när jag jobbar med en skiva. Man skulle kunna säga att alla mina album varit små ”lockdowns”, haha.  

Foto: Karen Rosetzsky

Du blev pappa häromåret. Förändrade det dina arbetsrutiner när Memoria växte fram?
– Ja, jag hade mindre tid till att göra musik, så jag blev tvungen att lära mig jobba mer effektivt. I regel brukade jag vara i studion från klockan åtta på morgonen till tretiden på eftermiddagen, då jag åkte och hämtade vår son på förskolan. Det var en väldigt bra modell. Istället för att gå och småpyssla med musik hela dagarna, så kom jag in i en skön dygnsrytm och fick faktiskt mer fritid än tidigare. Jag borde gjort det långt tidigare. Alltså inte skaffat barn, haha, men lärt mig att jobba mer fokuserat. 

Ett par av låtarna på Memoria har en shoegazevibb. Andra leder tankarna till tyska elektronikpionjärer från sjuttiotalet…
– Jag har mer eller mindre vältrat mig i den typen av musik, så jag kan absolut tänka mig att referenserna lyser igenom. Jag älskar hur Slowdive och Cocteau Twins fick sina gitarrer att låta utomjordiska och jag är väldigt inspirerad av de repetitiva trummorna i krautrocken. Om man lyssnar på band som Neu! och La Düsseldorf, så låter trummisen låter nästan som en maskin, men det finns fortfarande en mänsklig känsla och en viss oberäknelighet. Det är dit jag vill. Minimalt och hypnotiskt, men samtidigt organiskt och med en successiv utveckling i låtarna. 

Har du någon favoritlåt på Memoria, som du är extra stolt över?
– Jag tycker att albumet är starkt rakt igenom, men ”No More Kissing In The Rain” ligger mig lite extra varmt om hjärtat, eftersom jag lyckades jag göra något episkt och upplyftande som skiljer sig från resten av skivan. 

Foto: Karen Rosetzsky

För ungefär sexton år sedan släppte du din debutplatta, The Last Resort, som blev en stor succé. Hur minns du den perioden och vad tycker du om The Last Resort idag?
– Jag hade verkligen inte räknat med framgången, så det var en ganska överrumplande upplevelse. Samtidigt var det naturligtvis en fantastisk start på karriären och The Last Resort är en skiva jag är stolt över än idag. Men jag ville inte fastna inom den elektroniska klubbmusiken, utan utveckla soundet med starkare influenser från postpunken. 

Vill du att varje skiva ska vara ett steg i en ny riktning?
– Ja, i princip. Det är inte så att jag säger ”nu måste jag göra något helt annat”, men varje skiva brukar automatiskt bli en reaktion på vad jag gjorde senast. Om jag redan utforskat en musikalisk värld, så är den liksom inte lika spännande längre…

Du växte upp i Vordingborg, en småstad cirka tio mil utanför Köpenhamn. Tror du att din bakgrund bidragit till den drömmande och lätt eskapistiska känslan i din musik?
– Absolut. Ju äldre jag blir, desto bättre förstår jag hur mycket jag formats av min uppväxt. Förutom att spela fotboll fanns det inte mycket att göra i Vordingborg. Eftersom jag inte var speciellt bra på sport, så tillbringade jag mycket tid med att dagdrömma och lyssna på musik istället. Där och då föddes en livslång fascination för alternativ kultur.  

Du brukar beskriva The Cure som din största inspirationskälla under åttiotalet. 
– Ja, som ung tonåring lånade jag dubbelvinylen Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me av en kompis och den skakade om min värld. Kombinationen av djup, mystik och briljanta poplåtar liknade inte något annat jag hört tidigare. Så jag köpte Disintegration och brukade lyssna på den med tända stearinljus i bakgrunden. Det var nästan en religiös upplevelse. Successivt blev The Cure en naturlig del av mitt musikaliska DNA. Jag märker det inte själv, men andra brukar påpeka att det finns tydliga Robert Smith-influenser i min musik. Som låten ”Dead or Alive” på Memoria. Men att bli jämförd med en av världens bästa låtskrivare kan väl aldrig vara fel, haha.   

Foto: Karen Rosetzsky

När vi ändå är inne på gamla hjältar, så vore det kul att få höra hur det var att vara förband åt Depeche Mode på deras Delta Machine-turné. 
– Det var en fantastisk upplevelse! Depeche Mode tillhörde mina favoritband på åttiotalet och jag har alltid älskat hur de går en perfekt balansgång mellan melankoliskt mörker och lättnynnad pop. Jag var väldigt nervös inför de stora arenaspelningarna, inte minst på Olympiastadion i Berlin med 75 000 personer i publiken, men allt gick bra. Det bästa minnet var dock att hänga backstage med killarna. Martin Gore berättade att han hade alla mina skivor och lyssnade mycket på dem. Kan man få en finare komplimang? 

Härnäst ska du ut på en påkostad Europaturné, som startar i Stockholm om tre veckor. Hur känns det att få spela live igen efter ett så långt uppehåll?
– Det är två olika världar att vara en eremit i studion och att uppträda inför tusentals människor, men kombinationen gör livet som musiker väldigt intressant. Nu var det fyra år sedan jag senast gjorde någon konsert, så det ska bli väldigt kul att stå på scen igen. Jag har samlat ihop ett riktigt bra gäng musiker och har med en av världens bästa ljustekniker, så allt talar för att Memoria-turnén kommer att bli helt fantastisk!  

Se Trentemøller live på Fållan i Stockholm den 27 mars (biljetter här) eller på Pustervik i Göteborg den 28 mars (biljetter här).

 

Om Johan Arenbo

Kategorisera inte musik. Älska den bara. Låt inga konservativa subkulturer eller godtyckliga genreavgränsningar styra din smak. Njut istället av det obegränsade kulturella smörgåsbordet. Kraftwerk, Prince, The Cure, Iggy Pop, De La Soul, Black Sabbath, Nina Hagen, Aretha Franklin, Mozart och Madonna. Allt är tillåtet!

Kolla även

Mayflower Madame – ”A Foretold Ecstasy”

Känns majsolen lite för varm och solig?  Varför inte kolla upp Mayflower Madame från Oslo, …