Kraftwerk – Live på Cirkus, Stockholm, 2014-01-23

Ralf, Henning, Fritz och Falk. Tacka fan för att det tar tid mellan varven. Nu har jag ju förstått. Äntligen. Efter drygt 30 års studier börjar jag äntligen bilda mig en uppfattning av hur människomaskinen egentligen fungerar. Jag ser nu framför mig hur de sitter där i Düsseldorf, en helt vanlig arbetsdag, och Ralf säger: “Nein Fritz, se här auf den fourieranalysen, das tredje und sjunde övertonen på basljudet behöver justeras ner minst 6 dB styck!” Det är den detaljnivån det ligger på, det är jag fullkomligt övertygad om. Då är vi dessutom redan förbi stadiet där alla de geniala melodierna komponerats.

Är det då bara tråkigt, med all denna kliniska perfektion? Inte alls, tvärtom har Kraftwerk sällan låtit mer levande. Jag gissar att i takt med att deras pulpeter utrustas med allt fler gigaflops i beräkningskapacitet så kan fler ljud och effekter återskapas live. All denna möda de lägger ner på att framställa de exakt rätta ljuden gör också att de får större marginaler att spela med. När Fritz freakar loss på filtersvepen är inte ett öga torrt. Hennings hantering ger oss jordbävningsemulerande bassolon och Falk lyckas till och med parkera bilen på sidan av Autobahn, när den låten drabbas av låst mjukvara under ett par sekunder. “Out of petrol”, säger förresten Ralf snabbt just då, följt av publikens jubel. Hade han varit lika snabbtänkt en stund senare så hade han sagt “meltdown”, när “Radioactivity” råkade ut för ett liknande avbrott.

Den tyska människomaskinen är alltså i högsta grad mänsklig. Det är fyra spjuvrar, som alla har sina sätt att interagera med oss och sina digitala medhjälpare. Henning har ett leende så mystiskt att inte ens mäster Leonardo kunnat återge det. Han tittar ut på oss då och då, och varje gång ser jag framför mig att han tänker “vänta ni bara, om fyra takter vevar jag loss på lågpassfiltret, då jävlar blir det andra bullar”. Fritz “råkade” glömma att byta samplingsbibliotek i “Tour de France”, så när de andra spelade spinnande vevpartier körde han den berömda biltutan från låten innan. Publikens jubel även där, och Fritz själv kunde inte hålla masken. Ett bedårande sött litet ögonblick Kraftwerk-historia.

Som kalenderbitare undrar jag om torsdagens första spelning också är den första där de använder en av rösterna från “Numbers” som inräkning till “Computer World”. Falk hajade till och pratade teckenspråk med Fritz efteråt i alla fall, och sedan kom inräkningen även på kvällens andra konsert.

Som svensk måste jag dock nu avbryta hyllningstalet för att klaga lite. För visst är det en makalös upplevelse att beskåda Kraftwerk på scen, men till största delen är låtvalen lite för uppenbara. Visst, jag inser att delar av publiken blivit besvikna om de inte fått höra “The Model”, men jag tillhör skaran människor som inte tycker att Human League behöver spela “Don’t You Want Me” heller. “Neonlights” direkt efter är tyvärr också en bekräftelse på att även storheterna från Düsseldorf kan prestera lite av ett sömnpiller. Inte heller de själva verkar tycka att det är kvällens höjdpunkter, det är helt enkelt lite trött och oinspirerat. Nä, kill your darlings, ut med de här två och ut med “Technopop” (“Boing Boom Tschak” och “Music Non Stop” måste givetvis vara kvar) och in med “Airwaves” och “Showroom Dummies” istället.

Som sista låt på första konserten kom däremot ett ganska otippat val i “Electric Café”. Det är långt ifrån min favorit, men den levererades över förväntan. På båda spelningarna fick vi dessutom höra både “Spacelab” och “Metropolis”. Andra föreställningen blev identisk, förutom att favoriten “Vitamin” ersatte “Electric Café”.

Annars är Kraftwerk ett av två band som lämnar fler frågor än svar. Men där Laibach tvingar besökaren att ställa frågor som “Vad betydde det där?” så får Kraftwerk mig att undra: “Hur gör de egentligen?” Man vill veta alla detaljerna. “Vad gör Ralfs pedal?”, “Vem spelar det där ljudet?”, “Renderas den här videoströmmen on the fly?”, “Har de med sig egen PA-anläggning, för så här bra låter inga andra konserter i världen?”.

Det är frågor jag aldrig kommer att få svar på, men det behövs inte heller. Det enda jag verkligen måste få veta är: “När kommer jag att få chansen att uppleva det här igen?”