Betyg - 7
7
Loj, melodiös indiepop i förening med 60-tals pop och psykedelia.
Efter ett par mer syntpopiga album kom pandemin och Cole och Bambi Browning bestämde sig för att göra en platta själva, utan de övriga bandmedlemmarna i Reptaliens. Skivan kom att kallas Multiverse och blev till en mer indieopopig och gitarrdriven cd än de tidigare.
Reptaliens kommer från Portland, Oregon i USA och Multiverse är bandets – nåväl, duons, i detta fall – tredje fullängdare. Här avverkas tio låtar på typ en halvtimme och fansen som uppskattat bandets mer elektroniska musik från förr lär klia sig i huvudet nu, eller helt enkelt bli förbannade och besvikna. Men det vore synd att närma sig Multiverse med en så negativ inställning. Den här plattan är nämligen en rätt trevlig bekantskap där 60-talets pop och lättare psykedelia – inga långa förvirrade gitarrsolon eller alltför syrainspirerade ljudeffekter här, även om man sjunger om LSD i utmärkta ”Like a dog” – förenas med dagens indiepop och får en extra dos charmigt glitter tack vare Bambis loja och avslappnande sång. På sätt och vis påminner Reptaliens mig om tidiga Blondie, om än i en modern förklädnad som mer liknar dagens indiepop än dåtidens punk och new wave. Sedan är inte Bambi någon Debbie Harry förstås och Cole är inte heller någon Chris Stein, men lyckas de skriva ännu bättre låtar framöver kanske de blir? Här finns i alla fall en del drömska godbitar i påskägget så som inledande ”I Feel Fine”, ”In Your Backyard”, ”Don´t Wait For Me”, ”Go Away” och ”I Can´t Hide”. Refrängerna är tydliga, den musikaliska grunden punkigt simpel, och melodierna trevliga. Musiken på Multiverse får mig att tänka på så skilda saker som promenader i solnedgången i något varmt land, experiment med droger i djupa skogar och sex på heta sandstränder i exotiska länder. Så sköna associationer krävs det skön musik för att få till.