Friday , November 22 2024

Aeon Station – Observatory

Betyg - 5

5

Amerikansk indiepop med avspark i insomnade The Wrens.

User Rating: Be the first one !
Aeon Station - Observatory
Skivbolag: Sub Pop/Playground Music

Aeon Station är namnet på Kevin Whelans nya soloprojekt/band. Whelan, känd från The Wrens, har spelat in demos och samlat på sig material under 14 år och resultatet kallar han Observatory. Albumet är inspirerat av ABBA:s låt ”The Winner Takes it All” och fem av spåren var ursprungligen tänkta för ett nytt The Wrens-album. 

Till stora delar har Kevin Whelan spelat in Observatory själv, men The Wrens-musikerna Jerry MacDonald och Kevins brorsa Greg Whelan, samt musikern Tom Beaujour och Whelans hustru Mary Ann deltar också i projektet. Personligen tycker jag att det här låter rätt mycket som många andra amerikanska indiepopband från det senaste decenniet med sina bankande trummor, något murriga ljudbild och en viss bombasm över refrängerna, medan verserna ofta är nedtonade och mer stillsamma. Ingenting slående nytt över sättet att framföra alternativ pop- och rockmusik på alltså. Det sägs att The Wrens fans kommer att känna igen sig här och jag motsäger inte påståendet, då jag inte ens kan minnas om jag har hört något av bandets tre album. Har jag gjort det och de lät som Aeon Station är det fullt förståeligt att jag inte lagt namnet på minnet. Det här är nämligen inte heller någon musik jag kommer minnas i det långa loppet, trots att jag tilltalas av albumets lugnare och mer intima, melodiösa stycken. Några i längden riktigt minnesvärda sånger har jag dock svårt att gräva fram ur skivans tio spår, men ska jag nämna några som tilltalar mer än andra får det bli ”Leaves”, ”Everything at once” och ”Move” som samtliga har rätt vackra och tilltalande melodier. En annan orsak till att tycka om den här skivan är Kevin Whelans fragila sång, för även om rösten inte är särdeles originell känns det som att han verkligen menar vad han sjunger.

Om Robert Ryttman

En simpel skribent som gillar allt från det enklaste enkla till det svåraste svåra, från det mjukaste mjuka till det hårdaste hårda!

Kolla även

Niccokick – tillbaka med “Our Way”

Ett band som Zero Magazine skrev mycket om när det begav sig är Niccokick. Kvintetten, …