Springtime – Springtime

Springtime består av Gareth Liddiard (The Drones/ Tropical Fuck Storm), Jim White (Dirty Three/ Xylouris White) och Chris Abrahams (The Necks). Det australiensiska bandet framför sju rätt långa spår på sitt självbetitlade album, och det är en känslomässig resa genom olika musikaliska uttryck som ofta bjuder på ett välkommet tuggmotstånd.

Nämner man jazz, avant garde, noise och experimentell rock ryggar många tillbaka, men Springtimes musik består av allt detta och ändå inte. Den låter nämligen inte särskilt svår och avancerad, den är inte instrumental, och låtarna är verkligen låtar, på samma sätt som Nick Caves, Tom Waits eller Captain Beefhearts. Det här är allvarlig musik med allvarliga texter dock, inget hokus pokus eller lättsmält dravel. Två av låtarna är baserade på irländska poeten – tillika Gareth Liddiards farbror – Ian Duhigs dikter, nämligen ”Jeanie in a bottle” och ”The viaduct love suicide” som handlar om en kvinna i England som tog livet av sig och sin handikappade son. Pressen gick hårt åt modern, men i dikten får hon upprättelse. Texten är baserad på en sann historia. En annan tragisk och minst lika sann historia utspelar sig i den nio minuter långa ”The killing of the village idiot” som handlar om de australiensiska soldater som slaktade civila i Afghanistan. Dessa avslöjades och straffades för sina gärningar tämligen nyligen. Det bombnedslaget avslutar skivan. Realistiska texter till mycket stark musik alltså, och ingenting för den som hellre ägnar sig åt eskapism. Springtime bjuder även på ett par covers, delvis alternativcountryartisten Bonnie “Prince” Billys (a.k.a. Will Oldham) låt ”West palm beach” och den traditionella irländska folklåten ”She moved through the fair” med sin sorgliga och spöklika text. Övriga spår är så vitt jag vet skrivna av bandmedlemmarna själva.