Low – Hey What

En bit in på första låten ”White horses” är det lätt att tro att Lows nya cd Hey What är trasig. Sedan kommer skönsången. Lite senare distar och sprakar det rejält och nu börjar man fatta att det faktiskt ska låta som det gör. Hey What är verkligen inte för alla. Low har helt enkelt gjort en hata- eller älska skiva!

Först efter att jag hört Hey What lyssnade jag på Lows förra album, titulerad Double Negative och utkommen 2018. De bägge skivorna har samma producent, BJ Burton, och experimenterandet med ”oljud” som fasas in i ljudbilden tillsammans med Mimi Parker och Alan Sparhawks skira sångstämmor och popmelodier uppstod redan då. Men på Hey What känns det som att Low tagit ännu ett steg och förfinat det de påbörjade för tre år sedan, som att de hittat en mer fullfjädrad symbios som skulle kunna ena fans av brötig industrirock med fans av drömpop i ett och samma band, en och samma skiva. Den stora massan kommer dock aldrig att ta till sig den här plattan. Den är alldeles för långt ifrån mainstreamradions lättuggade utbud för att någonting sådant skulle kunna hända. Dessutom behöver Hey What smälta in ett tag, även hos relativt vana lyssnare av experimentell musik, som undertecknad. Materialet sätter sig inte på djupet efter ett par lyssningar, men växer desto mer ju fler gånger man lyssnar. Low (från Duluth i Minnesota, USA) har existerat i hela 27 års tid och detta är bandets 13:e album, vilket får mig att undra över hur mycket man kan ha missat sedan tidigare. Lyckligtvis är det aldrig försent att gräva sig bakåt. Under tiden gräver sig Low framåt med poplåtar, vackra melodier och en massa soniska infall som får en att undra hur i helvete de lyckades hitta alla dessa märkliga monster till ljud och hur tusan de kom på att placera dem där de gjort. Mycket intrikat, spännande och fantasieggande platta från Low.