Musikern, konstnären och performanceartisten Tobias Bernstrup är tillbaka med en ny fullängdsskiva. Denna heter Petrichor och är ett steg i en både varmare och mer minimal riktning. Zero Magazine ringde upp honom och fick ett intressant samtal, där både rymdfärjor, gateade trummor, synthwavescenen och mexikanska fans avhandlades.
God kväll, Tobias Bernstrup, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Du har döpt ditt nya album, Petrichor, efter de doftfenomen som uppstår i samband med ett regn och har beskrivit soundet som ”en sorts film noir-känsla i kallt blått och rosa ljus, som det går att dansa till…”. Allt låter väldigt genomtänkt och som att du vill bjuda in lyssnaren till en parallellvärld, där det inte bara bjuds på musik, utan även historier, bilder och till och med dofter. Tänker du på dina skivor som helhetskonstverk?
– Ja, det skulle man kunna säga. Oavsett vilken konstform jag ägnar mig åt, så eftersträvar jag en form av helhetskänsla. Med ljud infinner sig speciella atmosfärer, som brukar leda till att ord och bilder föds i mitt medvetande. Jag försvinner mer eller mindre in i en annan värld. När jag jobbade med Petrichor, hade jag ett par filmscenarion i huvudet. Som slutscenen i Blade Runner och ett avsnitt av Miami Vice, där Sonny Crockett går ensam på en regnig gata. Just regnet har varit en stor inspirationskälla den här gången. Jag älskar hur det förstärker dofter och skapar reflektioner på asfalten!
Om du jämför Petrichor med din förra fullängdare, Technophobic, vilka likheter respektive skillnader ser du då?
– Technophobic hade en ganska kall, syntetisk och metallisk atmosfär. Mer renodlad elektropop än vad jag brukar ägna mig åt. På Petrichor gick jag tillbaka till mitt personliga åttiotal och ett varmare sound. Jag strävade också efter en form av minimalism och enkelhet. Man kan göra väldigt tekniskt välproducerad musik nuförtiden. Med kompression och sidechaining kan ljudbilden maxas på ett sätt som inte gick förr. Men risken är att det låter ”för fett” och all luft försvinner. Därför valde jag att begränsa mig och huvudsakligen jobba med analoga syntar och gamla trummaskiner som Oberheim DMX och LinnDrum. Petrichor har en kärna av klassisk italo disco, men innehåller samtidigt små musikaliska utsvävningar i olika riktningar. Jag tror man kan hitta referenser till allt möjligt som inspirerat mig under både åttio- och nittiotalet.
Är det bara hederliga analoga maskiner som gäller för dig? Mjukvarusyntar ger inte rätt känsla, eller?
– Nja, jag använder faktiskt en kombination. Mjukvara är snabbare och effektivare när man lägger sången. Annars får man göra om det tusen gånger. Men om man bara använder software i sitt musikskapande, så försvinner något. Det låter för kliniskt. Därför föredrar jag analoga maskiner till leadsounden. Jag gillar inte bara deras ljud, utan även deras begränsningar. Arturia har gjort en serie med emuleringar av klassiska syntar som låter jättebra, men tyvärr envisas de med att lägga på nya features. Den ursprungliga Yamaha DX7:an var extremt svårprogrammerad, men utmaningen var en del av den kreativa processen. Med för många valmöjligheter faller hela konceptet. Kort sagt är jag uppvuxen på det analoga åttiotalet och älskar den ljudbilden, men är samtidigt intresserad av det digitala tvåtusentalet och allt vad framtiden har att erbjuda.
Du har släppt ett flertal singlar, som ”Private Eye”, ”Challenger” och ”Stranger”, det senaste året. Hur kommer det sig att det blev en fullängdare i slutändan?
– Jag är uppvuxen med fullängdsalbum, så för mig är det ett både naturligt och praktiskt format. Runt tio låtar, som hör ihop, skapar en bra helhet. Det blir som att läsa en bok med olika kapitel. Petrichor växte dock fram successivt. Jag började med fyra låtar och siktade mot en EP, fast de kändes inte riktigt som en färdig enhet, utan som början på något större. Så jag valde en annan väg och släppte ett par singlar, som sedan byggdes ihop till en större farkost.
Handlar ”Challenger” om tragedin 1986, när rymdfärjan med samma namn exploderade?
– Ja, den händelsen gjorde ett starkt intryck på mig som tonåring. Rymdresor, och hela metaforen runt ämnet, har alltid intresserat mig. Nu, under jobbet med Petrichor, läste jag en del om Challengerkatastrofen. Att Reagan läste upp en dikt under minnesceremonin, skriven av en pilot som omkom i andra världskriget, fascinerade mig. Så i slutet av min låt kan man faktiskt höra en autotunad Ronald…
På Petrichor hittar vi även en high energy-tolkning av ”Heartbeat” med Red 7. Varför valde du att göra en cover på just den låten?
– ”Heartbeat” var med i Michael Manns kultfilm Manhunter. Jag har alltid gillat hans soundtrack, som innehållit fantastiska artister som Jan Hammer, Tangerine Dream och Brian Eno. Covers är egentligen inte min grej, men den här låten dök upp i mitt medvetande och jag fick lust att göra om den i danstempo. Originalversionen är bombastisk åttiotalsrock, men jag tycker ändå att jag lyckades behålla en liknande känsla.
Finns det annan någon låt på Petrichor som ligger dig extra nära om hjärtat?
– Jag är mycket nöjd med sista spåret, ”Only One”. Det är en typisk Bernstrup-låt med Jan Hammer-influerad basgång och sköna marimbaljud. Stämningsmässigt påminner den lite om Ken Laszlos ”Tonight”, som är en av mina favoritlåtar någonsin.
Var Petrichor en svår skiva att göra? Påverkades du, som artist, mycket av pandemin?
– Nej, egentligen inte. Om något, så blev det färre distraktionsmoment. I vanliga fall brukar jag ta ett break emellanåt för att träffa vänner, besöka konserter eller utställningar, men nu fanns det inte mycket annat att göra än att stanna hemma och jobba. Däremot kändes det tungt att alla konserter ställdes in.
Åttiotalets italo disco tycks vara din största inspirationskälla. Vad fascinerar dig mest med det soundet?
– Jag har alltid haft breda musikaliska intressen, från Motörhead till Simple Minds, men man kan se en röd tråd i form av effekter. Jag gillar gateade trummor, stereopanorerade gitarrer, ekon och reverb. När jag, som tonåring, upptäckte artister som Koto, Scotch och Miko Mission fastnade jag direkt. Det var effektfylld musik med spännande ljud, som ofta både var dansant och melankolisk samtidigt. När jag själv började göra elektronisk musik kändes det naturligt att gå i den riktningen!
Ditt andra album, Killing Spree, har kallats ”Sveriges första synthwaveskiva”. Vad tycker du om synthwavescenen? Uppskattar du artister som Kavinsky, filmer som Drive och estetiken med neonfärgade gridmönster?
– Jag har aldrig tänkt på mig själv som synthwaveartist, men scenen är intressant. Synthwave har kallats ”musiken för framtiden som aldrig inträffade, men som alla drömde om”. Det konceptet tilltalar mig. Jag älskar musik och estetik från åttio- och nittiotalens dataspel, som synthwavescenen lyft fram. Det finns några riktigt bra artister inom genren, men också en del band som mer känns som bleka kopior. Snyggt och stilrent, men innehållsmässigt ganska intetsägande och opersonligt.
Parallellt med musiken är du en framgångsrik bild- och videokonstnär, som haft utställningar över hela världen. Korsbefruktar dina båda karriärer varandra?
– Definitivt! Mitt musikskapande sker ofta parallellt med att jag jobbar med bildkonsten. Bilderna skapar stämningar som blir till musik, eller vice versa. Men det tog ett tag att hitta rätt. Jag la först musiken på hyllan när jag började på konstskolan, men efter hand förstod jag att två parallella plattformar faktiskt fungerar och är bättre än bara en. Jag är lyckligt lottad att ha ett löpande samarbete med galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm. Marina Schiptjenko, som själv är musiker i Page och Bodies Without Organs, har varit ett stort stöd!
Du har en androgyn scenpersona, som ofta är iklädd lackkostymer och bär fantasifull make-up. Handlar det om ett alter ego i stil med David Bowies Ziggy Stardust?
– Det skulle man kunna säga, ja. Kläderna och sminket är ett sätt för mig att gå in i en annan dimension och en nödvändighet för att kunna leverera. Jag är i regel ensam på scen och då krävs det något som är visuellt spännande. Spelningar måste innehålla något märkligt, som leder in i en fantasivärld och trollbinder publiken.
I både din musik och din bildkonst återkommer du ofta till människans alienation och utsatthet i vår moderna värld. Går den tekniska utvecklingen för snabbt och har vi hamnat i någon form av George Orwellskt 1984-samhälle?
– För mig har det alltid varit intressant att betrakta världen utifrån, även om jag lever mitt i den. Modern teknologi ger oss otroligt effektiva verktyg, men kan i värsta fall samtidigt leda till vår undergång. Vi håller på att ge oss själva en mental härdsmälta. Våra hjärnor är inte gjorda för att matas med information dagarna i ända. Bieffekten blir rastlöshet och koncentrationssvårigheter. Men vare sig vi vill det eller ej, så har vi en ny världsordning, där de som inte äger en smartphone utesluts från samhället. Ekonomin bygger på ett ständigt flöde och det är väldigt svårt att sakta ner spiralen. Jag vill inte bli allt för cynisk eller låta teknikfientlig, men vi balanserar verkligen på en knivsegg mellan en fantastisk framtid och risken att förstöra allt.
Låt oss prata om något positivt istället. Du har haft en del framgångar i Mexiko. Kan du berätta lite om hur det gick till och hur den alternativa musikscenen där ser ut?
– För ungefär tio år sedan märkte jag att mina EP-skivor sålde bra i Mexiko. Det visade sig att min italienska låt, ”Ventisette”, utan min vetskap hade blivit en kultlåt där. En promotor hörde av sig och jag åkte över för ett par spelningar. Jag hade ingen aning vad som väntade mig, utan blev rejält överraskad när jag förstod hur stor deras scen är. I Mellan- och Sydamerika har danskulturen, speciellt Hi-NRG och italo disco, en lång tradition och sprids via turnerande DJ-kollektiv, så kallade ”soundssystems”. Den mexikanska publiken är extremt dedikerad och det finns en stor bredd på den alternativa scenen, som inkluderar EBM, techno, postpunk, psychobilly och allt möjligt. Deras musikfestivaler verkar, i högre utsträckning än i Europa, handla om att få klä sig som man vill, ha vilken hårfärg man vill och leva utanför samhällets vanliga normer. Jag träffade förresten Pascal Languirand från Trans-X under en av mina spelningar i Mexiko. Vi pratade om att göra något slags samarbete. Så jag föreslog en ny version av min låt ”Videodrome” med honom bakom mikrofonen. Resultatet blev väldigt lyckat och det var jättekul att få jobba med en av mina idoler från åttiotalet!
Vad händer framöver för Tobias Bernstrup?
– Slutproduktionen av ett album är alltid seg, så nu längtar jag bara efter att få ut Petrichor och dra igång ett par nya projekt. Jag vill in i ateljén och studion igen. Naturligtvis hoppas jag även kunna komma ut och framföra den nya skivan live. Jag har en riktigt bra scenshow på gång!
Zero Magazine tackar Gustaf Hermansson för hjälp och inspiration.
Köp ett fysiskt exemplar av Petrichor via PopOnaut eller Junorecords.