Garbage – Shirley och de tre fula gubbarna

Den tredje skivan från Garbage, “Beautifulgarbage” har till mångas glädje äntligen hittat ut i skivbutikerna och vad kunde väl vara ett bättre tillfälle att skildra historien om, och personerna bakom, fenomenet Garbage?

Historien börjar för länge sedan, långt innan det självbetitlade debutalbumet 1995. I början av åttiotalet spelade nämligen tre grabbar vid namn Butch Vig, Steve Marker och Duke Erikson tillsammans i band som Spooner och Firetown. När vi sedan inträdde i Orwells år 1984 grundade de två förstnämnda Smart Studios i hemstaden Madison, Wisconsin.
– Musiken som gällde var Dire Straits och Sting, allt handlade om vem som kunde hitta det dyraste virveltrum-ljudet. Vi gick medvetet mot allt det där, säger Steve Marker.
I denna studio fick man senare kunder vid namn (bland andra) Depeche Mode, Nine Inch Nails och U2. Butch Vig blev världsberömd för sin produktion av Nirvana och på så sätt hjälpte han också till att skapa den “alternativa” musikindustri som i dag är så stor att den knappast kan sägas leva upp till sitt ursprungliga epitet.

På andra sidan Atlanten, närmare bestämt Edinburgh i Skottland, inledde en blott femtonårig flicka sin musikaliska karriär i one-hit-wonder bandet med det något annorlunda namnet Goodbye Mr MacKenzie (låten, såväl som albumet, hade även de samma namn). Senare skulle hon vara ledstjärna i indie-bandet Angelfish vars 15 minuter i rampljuset på MTVs program “120 Minutes” gjorde att ovan nämnda trio fick upp ögonen och genast lyfte på luren och slog fröken Shirley Manson en signal.
– När de ringde trodde jag bara det var ett gäng fula gubbar som ville ha sex med mig, säger Shirley i en intervju efter debutplattan. Men det visade sig att det bara var ett gäng fula gubbar.

Den nyblivna kvartetten satte sedan ihop en skiva som Butch Vig själv beskriver som “lite av ett lapptäcke”. Lapptäcket såldes sedan, i runda slängar, i fyra miljoner exemplar, renderade “Stupid girl”, “Queer”, “Vow” och “Only happy when it rains” som singel-hits och gav Garbage dussinet nomineringar i de största musikgalorna (varav de bland annat vann “Best breakthrough artist” på MTV 1996).

För att ge sig själva tid att växa ihop som band och skaffa sig erfarenheter åkte man ut på en nästan två år lång turné. En kväll i turnébussen, tidigt 1997 infann sig dock inspiration och från april samma år barrikaderade man sig praktiskt taget i Smart-studion till våren året efter, då “Version 2.0” låg klar för massan att konsumera. Bandet berättar att processen stundtals blev ganska ansträngande, när alla visade tendenser till arbetsnarkomani. Duke Erikson förklarar:
– Om vi inte var tvungna, skulle vi nog aldrig sluta. Det är som att måla, du kan lägga på så många nya lager du vill och bara fortsätta förändra. Sen påminner folk oss om att vi måste släppa en skiva också…

En ny aspekt var att man i låten “Medication” jobbade med en lokal cellist och violinist.
– Det var kul, ler Duke, det var liksom uppfriskande att jobba med riktiga musiker i motsats till oss själva.

Att släppa sin andra skiva är annars något de flesta band skulle vilja slippa. Om de kunnat gå direkt på den tredje hade allt varit mycket lättare. Garbage bearbetade det hela på sitt eget speciella sätt. När “Version 2.0” kom ut fick den mycket riktigt ett svalare mottagande en den sensationella debuten.
– Vi turnerade häcken av oss, säger Shirley med sin härliga skotska accent, och det hjälpte oss lyfta skivan och ge den den uppmärksamhet som sakta byggdes upp. Med den sortens oberoende som enhet fick vi också en bättre kemi mellan oss när vi sen gick in i studion och började skriva igen.

Skriva gjorde man mycket riktigt, men först i ett lite annorlunda projekt. Tillsammans med David Arnold och Don Black fick man i uppdrag att göra temat till James Bond anno 1999. Resulatet blev “The world is not enough” som man får förmoda att filmbolaget blev nöjda med, även om arbetet inte varit helt friktionsfritt.
– Musiker vill gå sin egen väg och plötsligt hade vi det här stora filmbolaget som försökte tygla vilddjuret och det skapade en del konflikter.
Shirley är artig och vältalig men det märks att hon gärna sluppit just den biten.

Det handlar mycket och ofta just om Shirley när Garbage syns i media. Får man tro Butch Vig är detta något bandet är väl medvetna om och helt nöjda med.
– Vi är närmare idealbilden av hur ett band ska vara än några andra jag jobbat med, säger han. Vi njuter av varandras sällskap, vi fattar alla beslut tillsammans, vi skriver och producerar alla våra låtar tillsammans.

Så hur har nu arbetet med “Beautifulgarbage” fungerat? Är ni arbetsnarkomaner som går direkt från turné till studio? Steve tar till orda:
– Vi tog faktiskt en längre semester innan den här skivan än den förra. Vi var lediga nästan fyra månader, innan “Version 2.0” tog vi bara sex veckor.
Arbetet hade dock börjat redan tidigare påminner Shirley.
– Vi tog en vecka ledigt, i augusti 2000, för att spela in lite b-sideslåtar. Och bara för att vi var så synkade just under den perioden så skrev vi två låtar som nu är med på skivan

Vad inspirerar ett sammanhållet gäng som Garbage? Är ni försiktiga vad ni lyssnar på medan ni gör en skiva eller vad ni absorberar?
– Jag lyssnar inte mycket på radio, säger Butch Vig inte helt oväntat. Vi har en tendens att gå på rekommendationer eller vi kanske läser en recension och går ut och skaffar en skiva baserat på det. Duke var i New York i går och lyssnade på en Joseph Arthur-konsert… Det är en platta vi båda blivit förälskade i. Det är så långt från “mainstream” man kan komma. När vi är här i Wisconsin känner vi oss isolerade men jag tror inte vi vill vara helt isolerade.
– Vi är nyfikna på vad som fungerar för tillfället, säger Shirley, alla i bandet är nyfikna på den kultur och det samhälle vi lever i. Vi läser mycket, vi går väldigt mycket på bio. Vi matar varandra med böcker och filmer, konst, målningar, allt vi kan hitta som stimulerar oss.

– De tidigare albumen vi gjorde var till stor del mer abstrakta tycker jag, säger Steve i ett av sina få uttalanden, jag tror det var lättare att hitta riktning i de nya låtarna för Shirleys texter är öppnare och rakare med vad de vill ha sagt.
– Det finns låtar som är mycket mer lekfulla än något på första och andra skivan, men också spår som är mycket mörkare och tyngre, både i texterna och musiken. På flera sätt är den här skivan ett avsteg från de andra men jag tycker egentligen att vi bara utökat spelplanen vi har skapat för oss själva och använt en enklare och rakare taktik under tiden.

Följer de fyra sitt nuvarande schema borde nästa skiva komma ungefär hösten 2004. Innan dess får vi bara hoppas på en turné, för alla som sett (och framför allt hört) Butch Vig hamra fram virvlarna i “When I grow up” med fullständigt skrämmande precision, eller hört Shirley Manson illustrerande multipla personligheterna i “I think I’m paranoid”, vet att när Garbage ger sig ut på vägarna så gör man klokt i att skaffa biljett.