Betyg - 7
7
Alternativ ångvältsrock och indiepop i symbios med svårmod och nostalgi.
Manuela De Gouveia (sång, bas), Mimmi Skog (trummor) och Isak Sundström (sång, gitarr) brölar vidare på nya Fuck Like A Beast. Nio spår innehåller albumet som anländer i ett enkelt men fint, blodrött skivomslag. Och Pascal passerar som vanligt gränsen för hur en normal platta ska låta och vara.
Visst tänkte jag på W.A.S.P. när jag såg skivtiteln och visst tänkte jag att Pascal måste ha tappat viljan att uttrycka sig verbalt när jag först lade märke till att texten till inledande ”Do You Love Me” är extremt minimalistisk och mest upprepar refrängen, för att sedan få intrycket förstärkt ytterligare när det i nästa låt visar sig att titeln ”Jag mår så jävla bra” är all lyrik den sången består av över huvud taget. De fem orden upprepas till vansinne och manglandet mullrar på utan att skämmas ett dugg för sig. Men nej då, Pascal har inte tappat lusten att skriva mer avancerade texter och det är absolut inget fel på den kreativa processen heller. Redan i titelspåret förändras allting och den texten, liksom de övriga, tillför lite mer än de två inledande låtarna gör. Jag tycker fortfarande att Pascal låter som en mix av Bob Hund och en rostig ångvält och nyligen återsåg jag den intervju Filip och Fredrik gjorde med bandet i Breaking News 2016. Det är med en viss förundran man ser trion framför sig i TV-soffan, samtidigt som Fuck Like A Beast pumpar likt ett monster ur cd-spelaren. Där kan man snacka om gigantiska kontraster. I ärlighetens namn måste jag säga att Revy (2016) är en något bättre skiva än denna, men ni som gått igång på Gotlandstrion tidigare lär göra det igen. Och ni, som liksom jag, finner nöje i att bli överkörd av ett soniskt godståg emellanåt kommer tveklöst känna tillfredsställelse med den kollision som Fuck Like A Beast innebär på hög volym.