Umeå Open – – En uppvärmning inför festivalsommaren.

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Petter Jahnstedt)

Inomhusfestivalen Umeå Open som i år kördes för sjätte året i rad är en festival som pågår i fyra dagar på två olika arenor. De två första dagarna i Up Swedens lokaler med en scen. De två avslutande hålls i Folkets hus där man på fredagen använder sig utav två scener som till lördagen utökas med ytterligare en. Som sig bör när det gäller festivaler så är utbudet blandat från Hip Hop, Pop till den tyngsta tänkbara hårdrocken som Sverige har att erbjuda. Det är även vitt skilda åldrar på besökarna allt från 15 till 50 år och alla samsas bokstavligt talat under samma tak. De flesta akter är svenska med några få undantag som till exempel Stereo Total och Ed Harcourt. Förutom musiken erbjuder man även seminarier, workshops och filmvisning.

Även om inte Cult of Luna spelar min favoritmusik så var det ändå de som gjorde störst intryck på mig under torsdagskvällen. Likt svarta skuggfigurer mot en isblå rökridå manglade de ut sin dystra domedagsmusik, något som kanske efterföljande SAMA-aktuella Paris fick lida för. Men med sitt glada, popiga framträdande lyckades de med att återuppliva publiken lagom till att Her Majesty gick på. När sen The Teenage Idols hade avslutat det hela var det nog många i publiken som hade önskat att festen fortsatt till en än senare timme.

Det är på fredagen som den “riktiga” festen börjar och festivalens husband Doktor Kosmos hade som vanligt lockat en stor och trogen publik. Nästa gäng att äntra stora scenen var de energiska rockarna Mando Diao som växt ett par snäpp sen sommarens kalasturné. Deras frenesi på scen spred sig ner över publikhavet som gungade rejält. När Melody Club gick på var det återigen packat framför scenen och när hitlåtarna spelades var stämningen på topp.
Efter detta var det dags att ta sig ner för trapporna för att hinna med att se en stund av Stereo Total som i det närmaste drog fullt hus. Något som uppskattades, och lockade till jubel kanske främst av den kvinnliga delen, var när Brezel Göring dansade bakom sångerskan Francoise. Snabbt tillbaka upp för att hinna med de supertighta Hellacopters som återigen bjöd på en helgjuten show. De bevisar att rock upplevs bäst live.

Till lördagen hade man utannonserat ett hemligt band och många rykten gick om att det kanske kunde vara så att Refused skulle dyka upp och göra en unik spelning. Dennis Lyxzén fanns visserligen på plats men för att uppträda med sitt något lugnare gäng Lost Patrol. Något försenat fick så gåtan sitt svar, det hemliga bandet var Bad cash Quartet som gladde ungdomarna framför scenen som studsade i takt. I motsatts till devisen om att det är svårt att bli profet i sin hemstad så hyllades “hemmabandet” Meshuggah som kungar och med all respekt. Ed Harcourt charmade publiken i den fullsatta Idun arenan på sin turnépremiär och inte ens en kastad pappersmugg störde stämningen. Hela festivalen avslutas i svart och vitt, det svarta stod amerikanarna Interpol för som med sin Joy Division inspirerade musik fångade upp den lite ljusskyggare delen av publiken. Det vita får stå för den allsångsatmosfär som The Ark bjöd på för den resterande delen av publiken. Här är det ord som värme, glädje och glitter som gäller. Klockan två på natten avslutas så det hela med “Calleth You, Cometh I” och publiken lämnar lokalerna trötta men lyckliga och nöjda. Intrycken efter en sådan här intensiv helg är många och lär ta några dagar att smälta, men en sak är säker och det är att det hela tiden har varit en härlig stämning och varit kanonkul. Nu ser jag otåligt fram emot att de stora utomhusfestivalerna ska komma igång, bättre uppvärmning kan man inte få.

Text: Pöde Karlsson