Arvikafestivalen 2003

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)

Massor av musik, värme och besökare. En bra tillställning med andra ord.

Årets Arvikafestival blev den vekliga inledningen på årets sommar. Med undantag från regn och lite svalka ett dygn mellan fredag och lördag så var det obarmhärtig sol och värme. Leran torkade snabbt in i kläderna och orsakade därmed ingen större lerbrottningsfest.

När själva festivalen drog igång på torsdagseftermiddagen väntade ett späckat schema med många spännande framträdanden. The Sounds, Björk och Håkan Hellström drog till sig stora publikskaror, framförallt av lokalt ursprung. Många tillresta flockades hellre framför Ministry, Front 242 och Mesh. Oavsett så fanns det lite för alla att njuta av.

Personligen njöt jag av att få se idolerna Chicks On Speed för första gången. Och jag tror inte att någon i publiken gick därifrån helt oberörd. Deras spelning diskuterades långt in på fredagskvällen av folk som försökte reda ut vad dom egentligen sett. Då har man lyckats, som jag ser det.

Roligaste överraskningen var helt klart Kamera. Pigg och klämmig pop/rock med starka 80-tals influenser. Trots att debutskivan ännu inte läppts tycktes de unga gosarna redan vara publikfavoriter. Och om inte hundratals överlyckliga tjejer har fel, så kommer det här bandet till hösten att vara på allas läppar, eller i alla fall på affischer i de flesta flickrum.

Ministry röjde givetvis järnet och gav publiken en upplevelse av att åka karusell i ett stålverk. Lite väl lång spelning tyckte vissa, andra hade gärna blivit överkörda någon timme till.

Krocken som irriterade många låg på fredagen då etablerade Mando Diao spelade samtidigt som oborstade nykomlingen Alice In Videoland. Och frågan varför man lägger två så uppskattade band samtidigt, klockan tre på eftermiddagen, är berättigad.

Stereo Totals allt-utom-hitliste-musik lockade många att dansa in avslutningskvällen som sedan fortsatte med Project Pitchfork (som helt klart röjer bättre på scen än på skiva) och därefter Mesh.

Tråkigaste upplevelsen var nog att få beskedet om att DAF ställde in sin spelning på grund av Gabis söndertrasade hand. Någon likvärdig ersättare fanns givetvis inte att få tag i på så kort varsel, så resultatet blev istället lite ommöblering i spelschemat vilket gav HIM möjlighet att få spela på stora scen och i regn istället för på en mindre, under tak. Som sagt, det finns alltid både fram- och baksidor.

Även Goldfrapps inställda konsert gjorde många besvikna. Men i det fallet hade festivalledningen lyckats hitta Ladytron som ersättare vilket var ett mycket angenämt plåster på såren av besvikelse.

I övrig fick vi under några soliga dagar i Arvika lära oss att knark stinker och att knark är bajs. Som vanligt erbjöds vi besökare på iskalla duschar för mellan 10 – 20 kronor (tillgången till badhuset var en välsignelse), hundratals meter långa köer till vatten kranarna, som inte alltid fungerade, samt en reservcamping för dom som kom på torsdagen och senare. För i år sålde nämligen festivalen slut på alla biljetter. Arvikafestivalen växer! Och om vi besökare får lov att önska något, så önskar vi att man redan nu börjar motverka den hotande växtverken som kan drabba festivalen nästa år.

Kuriosa var nog att Arvika på söndagen efter festivalen hade landets högsta temperatur. Inte bara festival höjer temperaturen i den staden med andra ord. Fast det var nog tur att det inte skedde tidigare, för visst är det bättre med sol än med regn, men antalet besökare som drabbades av värmeslag hade nog inte varit mindre med rekordtemperaturer.