Caesars – om Alphaville, Berlin och orgelmusik.

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

Torsdagen den 19 maj var en stor dag för alla indiepoppare i Berlin. Caesars, hjältarna från den kalla norden, hade kommit till stan. Biljetterna till konserten var slutsålda långt i förväg och allt talade för en strålande kväll.

César Vidal och hans mannar gjorde inte heller någon besviken. Mudd Club var fylld till sprängningsgränsen (jag uppskattar besökarantalet till ca 800 personer) och stämningen var på topp.

Svenskarna levererade hit på hit, allt från gamla favoriter som “Subhuman Girl” och “Jerk it Out” till nyare alster som “Spirit” och “It’s Not The Fall That Hurts”. Konserten avslutades med en snygg cover på The Cures klassiker “Boys Don’t Cry”.

Den tyska publiken verkade mycket nöjd med kvällen. De jag talade med var imponerade av bandets livliga scenshow och räknade konserten som en av de bättre tillställningarna på länge. Det tycks blåsa en svenskvind genom Tyskland. Grupper som Mando Diao, Sugarplum Fairy och The Soundtrack of our Lives skyltas i alla skivaffärer i Berlin. Var och varannan person på tunnelbanan läser böcker av Lisa Marklund eller Henning Mankell. Nåväl, så länge de inte börjar sälja köttbullar i gatuköken så opponerar jag mig inte …

Efter konserten tog Zeros Berlinkorrespondent tillfället i akt att tala med sina landsmän. Caesars gitarrist Joakim “Jocke” Åhlund besvarade vänligt nog några intrikata frågor. Ungefär så här lät det:

Hej, Jocke. Hur känns det att göra en sådan här succéspelning i Berlin?
– Otroligt kul. Fan vilken bra kväll. Den tyska publiken är ju jävligt skön. De är mycket mer avslappnade än den svenska publiken som ofta bara står där och försöker vara cool. Tyskarna dansar till musiken och sjunger med i texterna. Det känns underbart bra när man står på scen.

Vad tycker du om Berlin som stad?
– Jag älskar Berlin. Utbudet av musik och alternativ kultur är hur imponerande som helst. Dessutom är stämningen väldigt öppen och trevlig. Folk verkar ha en bohemisk och skön inställning till livet.

Har ni gjort något roligt här?
– Ja, vi är kompisar med killarna i Jeans Team (tysk elektropopgrupp som kommer att vara med i nästa nummer av Zero. Författarens anm.) och de visade oss stan. Vi var runt i ett par grymma skivaffärer och klädbutiker. Helt suveränt. Dessutom är ölen god här, hehe …

Vad tycker du om tysk musik då?
– Många svenskar ser ner på tyskarnas musiksmak, men det tycker jag bara är ett tecken på inskränkthet. Fördomen att tyskarna bara gillar eurodisco är hämtad ur tomma luften. Det finns en massa fantastisk fin tysk musik. Tänk bara på Kraftwerk, de beundrar vi verkligen. Men även Neu, DAF och Can bör nämnas med vördnad i rösten.

Det finns (åtminstone) ytterligare en tysk grupp som är värd att nämnas, nämligen Alphaville. Jag råkar veta att deras sångare, Marian Gold, är mycket förtjust i er musik. Vad säger du om det?
– Oj oj, jag är jävligt smickrad, förstås. Menar du verkligen Alphaville som gjorde “Forever Young”? (Jocke börjar sjunga på “Forever Young” och gör ganska bra ifrån sig).

Jepp, jag menar verkligen gruppen som skrev “Forever Young”, “Big in Japan” och “Sounds Like A Melody”.
– Wow, nu blev jag glad. Jag brukade lyssna rätt mycket på dem förr. De gjorde jäkligt snygga popsånger. Håller de fortfarande på?

Det gör de. En ny Alphaville-skiva är på gång och kommer förhoppningsvis ut i år.
– Coolt. Vi måste prata med Marian nästa gång vi är i Berlin. Det skulle vara hur häftigt som helst…

Är ni ute på en lång Europaturné nu?
– Ja, vi kommer precis från Paris och i morgon ska vi till Hamburg. Och efter Europa är det USA som gäller. Vår nya skiva, Paper Tigers, säljer rätt bra där borta.

Så roligt. Är ni nöjda med responsen ni fått på skivan?
– Generellt är vi nöjda, ja. Den svenska pressen kanske inte har varit överentusiastisk, men det tar vi med en klackspark. Det är desto roligare att få finfina recensioner i England, Tyskland och USA. Men framförallt verkar fansen gilla skivan. Det är ju viktigast av allt.

Jag tycker det är coolt att ni använder så mycket orglar i er musik. Det är ganska ovanligt. Är orgeln ett underskattat instrument i rocksammanhang?
– Hehe, jag skulle vilja säga att orgeln är ett klassiskt instrument i rocksammanhang. Lyssna bara på de sköna flumplattorna från 60- och 70-talet, så får du höra. Men du har rätt i att orgeln har varit ganska sparsamt använd de senaste 20 åren. Så vi tyckte det var dags att plocka fram den igen. Den har ju ett varmt och skönt sound, eller hur?

Absolut. Jag applåderar er ambition att återinföra detta ädla instrument på rockklubbarna. Jag tackar även för intervjun. Vad ska ni göra nu?
– Vi befinner oss i ett rum med massor av öl och ett femtiotal glada människor. Jag skulle vilja säga att det är upplagt för fest. Det är ju inte varje dag man är i Berlin …