Sweden Rock Festival – Sålde ut igen!

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

För andra året i rad sålde nordens bästa hårdrockfestival ut. Årets line-up toppades av Sammy Hagar, Accept och framförallt Mötley Crüe. Förutom dessa spelade ett sextiotal grupper i tre dygn, stämningen var kalas, solen sken och ölen flödade.

Hultsfred satsade på hårdrocksband för att sälja ut i år, efter ett mindre lyckat 2004. Sweden Rock Festival har haft sin hårdrocksinriktning sedan 1998 och sedan dess har festivalbesökarna ökat lavinartat. Förra året sålde Sweden Rock slut på varenda biljett och i år skedde samma sak igen.
Inget ont om Hultsfred. De är mycket bra på vad de gör, men dags- och kvällspressens jämförelser mellan festivalerna och ofta hånfulla kritik av just Sweden Rock Festival känns långt ifrån adekvat. Hårdrockspubliken är van att ta skit sedan länge, men faktum kvarstår: få musikstilar har så enträgna och lojala fans; få grupper överlever alla trender såsom hårdrocksbanden; och få festivaler är så trivsamma, gemytliga och trevliga som den i lilla Norje, Blekinge. Vad kritikerna sedan anser är egalt, men ska dock inte få stå oemotsagt.

Musiken må vara stenhård, som när Napalm Death och Behemoth lirade i år. Den må vara progressiv och avancerad som när Trettioåriga Kriget och Kansas stod på scenerna. Den må vara bluesig som hos Robin Trower och Savoy Brown, eller gothiskt mörk som när Therion uppträdde tillsammans med tre kvinnliga och två manliga operasångare, och den må vara rak och koncis som hos Mötley Crüe, Accept, Dio, Motörhead och Saxon. Oavsett vilka musikaliska vägar den tar så samlades horder av människor framför de fem scenerna i en enda stor, lycklig hyllning till allt som har med rock n roll, fest och livsglädje att göra – i år igen.

Sweden Rock Festival beskrivs ofta som en “nostalgi-festival” i pressen, en festival för föredettingar, och så kan det kanske tyckas om man ser ytligt på saken. På Sweden Rock uppträder många klassiska grupper från 70- och 80-talen, men det krävs inte mycket reserach för att inse att även nya, moderna band får plats.
Några exempel från i år är Crucified Barbara, A.C.T. och Gemini 5. Några andra är Hellfueled, Pagan´s Mind och Within Temptation. Samtliga nämnda grupper har färre år på nacken och färre plattor i bagaget än vad Marilyn Manson, Slipknot och Slayer har, som spelade på årets Hultsfredsfestival.
Att Sweden Rock sedan lägger krutet på klassiska akter gör de helt rätt i. Det är nämligen de banden som drar mest folk till Norje, det är de som både äldre och yngre fans vill uppleva. De äldre, för att få njuta av sina favoritband live igen och de yngre, för att få se giganterna för kanske första gången.

Det är Sweden Rocks musikaliska nisch och bredd som ger festivalen sin stora publik, vilken består av allt ifrån nitklädda fjortonåringar med pentagram runt halsen, till ölstinna farbröder i femtioårsåldern som växte upp med Nazareth, Status Quo och Blackfoot. Troligtvis är det också – förutom de mycket vänliga och välvilliga vakterna – just generationsmixen som gör Sweden Rock Festival till en så utmärkt festival.
Det viktigaste av alltihop är dock det faktum att till Sweden Rock åker man inte på grund av tillfälliga trender. Det är ett innerligt och djupt musikintresse som drar. Vad man vill ha är musikalisk kvalitet och utlopp för starka känslor. Således ignorerar också Sweden Rock-publiken trendkänsliga kritiker och deras dammiga gnäll om vad som gäller eller ej. De som åker till Sweden Rock Festival år efter år kommer att fortsätta göra det, så länge festivalen existerar och så länge den kan bjuda på högkvalitativ hårdrock och närliggande genres.

Visst finns det, även på Sweden Rock, de som super bort ett och annat band de egentligen velat se och får ångest efteråt. Nog finns det en och annan som spenderar merparten av de tre dygnen i goda vänners lag på campingen (konstigt vore det annars med tanke på att alla är välkomna hos alla så länge man bara är schysst och trevlig) och säkert finns där något enskilt stolpskott som hellre pysslar med dumheter än att lyssna på musik.
Men av över 20.000 människor så är och förblir merparten musikälskare framför allt. Och brottsligheten är närmast ofattbart låg med tanke på hur stor publik Sweden Rock drar varje år.
Man kan tycka vad man vill, men bortsett från storbildsskärmar framför de stora scenerna (som troligtvis kommer införskaffas till nästa års festival) så saknar Sweden Rock Festival ingenting av vikt. Vill man njuta av god musik – ny som gammal -, träffa vänner för livet med samma intressen som en själv, hänge sig åt camping, öl och onyttig snabbmat, ligga och sola i gräset, älska i tälten, dansa framför scenerna, snacka med trevliga människor av alla de slag, köpa merchandise, t-shirts, nitbälten och skivor, se ut hur man vill och ändå bli behandlad med respekt – så länge man själv behandlar andra på samma vis naturligtvis – så bör man någon gång besöka Norje. Varför inte redan nästa år?
Det bästa är nämligen, trots allt, att se saken med egna ögon istället för att läsa om hur andra, enskilda personer uppfattar den relativitet som kallas sanning.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman – Mediakällan