Betyg - 8
8
Orkestrerad och elektronisk pop med många sidor och nyanser.
Efter fem album och många turnéer genom USA och Europa flyttade tyska orkestern The String Theory till Los Angeles och spelade där in The Los Angeles Suite på en plats, ombyggd från hangar för fraktflyg till musikstudio, tillsammans med över 50 musiker.
Om det är rätt att kalla The String Theory för ett band, eller om det är mer rättvist att kalla dem för ett musikaliskt kollektiv låter jag vara osagt, men ensemblen bildades 2007 av kompositörerna Ben Lauber och PC Nackt. Sedan dess har musiker och gästartister kommit och gått, inte minst många svenska sådana, och när man spelade in The Los Angeles Suite fanns där över 50 musikanter och sångare på plats. Några som är med på skivan är Addie Hamilton, Robot Koch, Jens Kuross, Shana Halligan, Morgan Sorne, vôx, Grayson, Sekou Andrews, FreQ Nasty och Zaire Black. Ibland är det spoken word, ibland sång som gästerna medför till bandet, och detta i sin tur bjuder på en delvis elektronisk och delvis orkestrerad progressiv popmusik som gärna tar med lyssnaren på utflykter till rätt olika ställen. Jag gillar den här plattan, den är full av nyanser, låter modern, ofta väldigt filmisk, man vet inte riktigt vart den kommer leda i nästa låt och visst kan den ses och avfärdas som högtravande, men jag låter mig inte skrämmas av sådant och det bör ingen annan göra heller. Utmaningen att lyssna är inte arbetsam, svår eller snårig på något vis, om man nu inte enbart är van vid två minuter långa poplåtar bestående av endast verser och refränger förstås. Däremot är detta ofta vackert, harmoniskt, meditativt och lätt att falla för. Personligen uppskattade jag The Los Angeles Suite redan vid första lyssningen och sedan dess har skivan fortsatt att växa.