Roskilde 2007 – – En uppfriskande lerinpackning

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonn Jeppsson)

Är det verkligen mindre än en månad sedan jag fick den där uppfriskande lerinpackningen på kurorten Roskilde? Med gyttja, regn och misär på behörigt avstånd såväl fysiskt som mentalt är det som om det var för flera år sedan. Roskilde 2007 var en av de där festivalerna som gör sig mycket bättre i efterhand, när man torr och utvilad kan skryta om att man minsann var där och genomled ofattbara umbäranden, samtidigt som man lyckades se “klassiska” konserter med alla sina favoritband. En festival att berätta om för barn och barnbarn. Om tio år kommer Roskildeleran att ha nått upp till knäna och om fyrtio år kommer mina barnbarn att få höra – för femtielfte gången – om hur den nådde upp till midjan och hur scenerna flöt omkring vind för våg i detta inferno.

Jag kommer inte att nämna ett ord om vad jag och mina två kompisar egentligen gjorde i regnet. Strapatserna tappar lite av sin heroiska glans om jag erkänner att ja, man blir ganska mycket bekvämare med åren och nej, det skulle aldrig falla mig in att sova i ett genomblött tält bara för att få se två av de bästa liveartister jag känner till: Björk och Mastodon. Vi var aldrig särskilt trötta, hungriga, bakfulla eller miserabla – inte på långa vägar lika mycket som jag kanske kommer att påstå i efterhand om någon frågar, bara för att det känns bättre att framstå som en festivalmartyr än som någon som flyr hem till espressokaffe, en varm säng och Mastodon i stereon.

Jag tror ni förstår vart jag vill komma: “Trio med trauma” (som det står på vår festivalflagga) campade ungefär två timmar i Roskilde och tre dygn i min lägenhet i Malmö. Generöst räknat hann jag med sex konserter. Det är lika bra vi tar det från början, dag för dag.

Torsdag: syndafloden värker ner från tidig morgon. Jag vaknar i Malmö och ägnar en tanke åt alla stackare som redan bott på festivalcampingen i flera dagar. Fast kanske är de så marinerade i vatten (utvärtes) och alkohol (invärtes) att ytterligare en dags intensiv fukt varken gör till eller från. Tio timmar senare står det klart att regnet är mycket besvärligare för någon som inte hunnit vänja sig gradvis och som prioriterade burkravioli i packningen framför Tuborg. Tältet hinner bli mer eller mindre genomblött under uppsättningen, och när det nästan ser beboeligt ut upplyser funktionärer oss om att vi har slagit upp det i en brandgata (risken för eldsvådor var ju överhängande). Flytta tältet? Okej. När en av pinnarna som håller uppe hela tältkonstruktionen går sönder gör festivalhumöret det också.

“Jaha, vad gör vi nu?”, undrar Kristofer som jag skulle dela tält med. Vi står tysta i regnet i några minuter och låtsas som om det skulle kunna vara ett realistiskt alternativ att stanna kvar, att inte ge upp efter mindre än två timmar, att trotsa vädrets makter för att få se Mastodon som var så vansinnigt bra på Hultsfred för två år sedan. Sedan funderar vi lite till, och kommer fram till att ingen har betalat för sina biljetter, att det vore gott med pizza och att tågförbindelserna mellan Roskilde och Malmö är väldigt bra. Den sista tredjedelen av trion kommer till samma slutsats några timmar senare än vi, men torsdagen slutar hur som helst väldigt lyckligt, med folköl, calzone och en säng som sällan känts så skön. Men ni får lova att inte berätta det för någon.

Fredag: vaknar i en riktig säng och ägnar en tanke åt alla stackare som bott på festivalcampingen i fyra eller fem dagar. Känner ännu mer medlidande med de kvarvarande eftersom jag nu vet vad de får stå ut med. Planen för dagen är tågpendling. Utrustade med nya regnställ och bättre gummistövlar korsar vi sundet och i ungefär samma veva slutar det regna. Öl inhandlas, spelschemat detaljstuderas och humöret stiger: äntligen blir det festival på riktigt! Inleder för vår del gör Roky Erickson & The Explosives, en obligatorisk konsert eftersom det sannolikt är första, sista och enda gången denne coolt freakade garagepsykedelialegend ställer sig på en scen i Skandinavien. Den sortens konsert som man absolut kommer att skryta om att man har sett bara för att den alls blev av, inte för att den nödvändigtvis var bra (sådant är mest en bonus). Första reaktionen på Roky: wow, det är Roky! Tufft! Jag har sett Roky i levande livet! Han måste spela “I think of demons” och “Night of the vampire”! Efterföljande reaktioner på Roky: är inte kompbandet – särskilt gitarristen – lite för tama för att heta The Explosives? Var är Rokys skägg? Var är den otämjda energi som man väntar sig av en coolt freakad garagepsykedelialegend? Sjunger han verkligen “vilken jävla smäll” i refrängen till tredje låten? Säkra källor meddelade i efterhand att konserten blev en riktig svetslåga mot slutet, men då befann jag mig på annat håll. Hur som helst: jag har sett Roky Erickson och kommer att skryta om det så fort jag får tillfälle.

Ju mindre jag skriver om Beastie Boys framträdande på den orangea scenen desto bättre. Visserligen är det alltid ett gott tecken när band uppträder i oklanderliga kostymer (hej Covenant!), men när kläderna känns mer relevanta än musiken är något fel. Trion har inte gjort någonting hörtvärt sedan 1994 års Ill Communication, och färska albumet The Mix Up är en instrumental sörja av den såsigaste soul-jazz-hiphop man kan tänka sig. Konserten glimrar till några enstaka gånger – som i punknumret “Tough guy” eller när de rappar över beatet till Missy Elliotts dräpare “Get ur freak on” – men mest känns de som ett lite hippare The Who.

Dizzee Rascal får ungefär två låtar på sig att bevisa att hans maniska grime är nästan lika bra live som på skiva, sedan blir jag bortsläpad från Cosmopoltältet av mitt sällskap. Alla gillar inte Dizzees störiga, superelektroniska dampdansmusik eller att hoppa upp och ner som en epileptisk tok. Lite synd att så mycket detaljer i musiken försvinner i ljudmixen, men publiken verkar helnöjd och jag får nöja mig med att råplugga hans första två plattor (senaste Maths & English är sådär) när jag sitter hemma vid datorn och skriver.

Japanska rocktrion Boris blir höjdpunkten för min del. Halva konserten är ganska sansad och festivalanpassad. Takeshi (sång, gitarr och bas, han har en gitarrhals för varje instrument), Wata (gitarr och sång, hon ser stenhård ut trots sin tunna sommarklänning med ett glittrigt linne under) och Atsuo (trummor, gong, rock’n’roll-rop och stagediving) kör några låtar från senaste, relativt stillsamma albumet “Rainbow” och några från ösiga “Pink”. Stjärnskådande psykedelia varvas med tyngsta möjliga förstärkardyrkan – helt lysande. Andra halvan av konserten består – så vitt jag kan höra – av en låt. Den är ungefär fyrtio minuter lång, en orgie i drone och luddiga strukturer där man verkligen får lyssna för att höra att den är på väg någonstans. Folk överger tältet i drivor, trots att framförandet är smått hypnotiskt i all sin avskalade enkelhet (fast det slutar öronbedövande). Någonstans i mitten av konserten händer förresten något speciellt: solen tittar fram för första gången på fem dagar.

Maher Shalal Hash Baz är lika japanska som Boris, men tio gånger märkligare. Bandledaren Tori Kudo spelar gitarr och dirigerar en amatörensemble som framför hans korta, naivistiska popfolkjazzkompositioner bäst de kan. Tanken är att musiken får liv genom de misstag som uppstår och att en spänning uppstår i att det låter som om musiken ska braka samman när som helst. På skivor som Blues Du Jour (2003) och L’Autre Cap (släpptes i januari) fungerar det strålande. Live går det… sådär. Det jobbigaste är inte att bandet spelar fel precis hela tiden – det är ganska charmigt och ingår trots allt i konceptet – utan att Kudo avbryter de stackars musikerna nästan så fort de kommit igång med något som liknar ett groove. De flesta låtarna varar kanske femton sekunder, vissa betydligt mindre än så. Efter ett trettiotal låtar känner jag att jag har fattat poängen.

Queens Of The Stone Age avlutar fredagen med att inte vara alls lika bra som väntat. Det är slående hur stor skillnad det kan vara mellan det spretiga, klurigt flinande band som brukar höras på skiva och den mer endimensionella rockbest som uppenbarar sig på scen. De soniska finesser som förgyller albumen får stryka på foten till förmån för ett bastungt, grovhugget löpande band-groove utan nyanser. Kanske måste musiken låta så för att “Sick sick sick”, “Battery acid” och “3’s & 7’s” – tre av de taggigaste och bästa bitarna från senaste skivan Era Vulgaris – ska fungera effektivt inför tiotusentals personer, men lite fattigt känns det. “No one knows” är dock lika idiotbra som alltid. Det kvittar hur djupt man sugits fast i leran, när det där knyckiga riffet drar igång kan man inte göra annan än hoppa som en spastisk galning.

Lördag: Roskildefestival, vad är det? Vi tar en shoppingrunda i Malmö. På kvällen lagar vi pestofyllda kycklingfiléer och dricker väldigt gott georigiskt vin.

Söndag: Roskildefestival? Ja, just det, den håller på idag också. Stackars människor. Vi ses väl igen 2008?