Accelerator 2008 – Band för band

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Sveriges mest spännande alternativrockfestival är över för denna gång. Zeros utsände närvarade som alltid och här kommer en presentation av de band som låg på agendan 2008.

Johnny Flynn

Londonbon Johnny Flynn och hans band The Sussex Wit inledde Accelerators första kväll i Stockholm. Det är stompig, så kallad new folk, med flöjt, ukulele, banjo, cello, fiol och naturligtvis gitarr, trummor och elbas i kompet. Johnnys syster Lillie förstärkte genom att köra men lirade även flöjt och trots ett minst sagt sparsmakat mellansnack av Flynn skapades en stämning som varierade mellan det uppsluppna och det finstämda. Tjugofemårige Johnny Flynn, som även är skådespelare, har ingen märkvärdig röst, men visade sig vara en fena på stränginstrument och bandet har ett gäng riktigt intressanta låtar. Ibland tar sig dessa smått progressiva vändningar och det är inte utan att jag ibland kom att tänka på Jethro Tull när jag lyssnade till bandet. Liknelserna är inte stora men de fanns där emellanåt. Musikerna böt instrument sinsemellan och ett gäng tonårstjejer längst fram tycktes ha fallit pladask för sångaren. Flynn själv verkade lätt generad, men gjorde ingen stor sak av uppmärksamheten och efter fyrtio minuter var ett riktigt trevligt gig över.

Wild Beasts

Den första kvällen på Accelerator innehöll fyra akter allt som allt. Mellan varje band var det en paus på cirka fyrtiofem minuter och nästa grupp på scenen var brittiska Wild Beasts som spelat in sin debutplatta Limbo, Panto i Malmö med The Cardigans-producenten Tore Johansson. Sångaren Hayden Thorpe har en mycket säregen falsettröst som man antingen kan älska eller hata och bandets musik är inte lätt att förstå sig på alla gånger. Grundläggande är popmusik naturligtvis, men Thorpes sång förmedlar ofta en opera-känsla samtidigt som musikanterna inte drar sig för att mixa både vals, disco och rock. Resultatet blir androgynt och högst originellt. Även basisten sjöng utmärkt, dock med mer konventionell sångröst och även detta band böt instrument med varandra under konsertens gång. Personligen anser jag Wild Beasts vara tisdagskvällens största behållning, och jag hade gärna sett att britterna fick längre speltid än sina fyrtio minuter. Låtmässigt visade sig kvällens repertoar vara aningen ojämn med “Brave bulging buoyant clairvoyants” och nya singelsläppet “The devil´s crown” som två av de högsta topparna. Oavsett om Wild Beasts blir den spådda framgång som många förväntar sig, och som de enligt mitt tycke är värda, eller om de kommer att duka under för att folk inte riktigt förstår sig på dem, så är jag mycket glad över att ha fått ta del av den periodvis magiska stämning som uppstod på Accelerator.

Foals

Foals som spelade efter Wild Beasts kommer också från England, närmare bestämt från Oxford och lirar en funkig, dansant math rock med inslag av såväl indiepop som skränig rock. Sångaren och gitarristen Yannis Philippakis gillar uppenbarligen att slå omkull mikrofonstativ och hela bandet stod och juckade som besatta svettsprutor från början till slut. Såväl basist som trummis imponerade, men synthen hade gärna fått ta större utrymme än vad den gjorde. Gitarrfigurerna var dock många gånger både fina och finurliga. Emellanåt byggdes riktigt snygga och hållbara melodier upp. Yannis sång är egentligen inte märkvärdig på något vis, men fungerar till den Talking Heads-influerade musik som uppstod live. Foals har ett gäng riktigt medryckande och bra låtar, men emellanåt blev det lite onödigt stelt och statiskt. Som helhet gjorde de dock en riktigt bra konsert, folk dansade, Yannis tog en liten sväng genom publiken för att återigen inta scenen och spelningen varade något längre än de grupper som förekom dem.

Band Of Horses

Sist ut första Accelerator-kvällen var Band Of Horsers som bildades 2004. Gruppen som kommer från Seattle, Washington i USA gör en indiepop med starka inslag av alternativcountry och smågubbig skäggrock. De ser ut som ett gäng hillbillys och musikaliskt gick det mesta i midtempo, viket fick sextetten att kännas lite trött och småtråkig. Visst har Band Of Horses några riktigt bra låtar, men jag kommer inte ifrån känslan att detta är ett yngre The Band light. Kanske kändes de så ospännande och konventionella på grund av att de brittiska banden före dem var relativt experimentella och väldigt laddade med energi, men även när jag lyssnar till albumen Everything All The Time (2006) och Cease To Begin (2007) får jag samma avmätta känsla av amerikanarnas musik. Låtmaterialet live var lika ojämnt som på skivorna och sångarens röst blev alltför enahanda för att hålla i längden. Band Of Horses är rätt okay om man uppskattar konventionell americana, parad med indierock, men denna afton framstod de som kvällens gäspning.

Those Dancing Days

Onsdagen inleddes med Nacka-bandet Those Dancing Days på utomhusscenen. Tjejerna var iklädda färgglada klänningar och verkade själva väldigt glada när de uppträdde, vilket smittade av sig till publiken. Men gruppens popmusik framstod som lite väl fyrkantig emellanåt. Linnea Jönsson (sång), Rebecka Rolfart (gitarr), Cissi Efraimsson (trummor), Lisa Pyk Wirström (keyboard och xylophon) och Mimmi Evrell (bas) har antingen nyss slutat eller så går de fortfarande på gymnasiet, så de här unga damerna har tiden för sig att utvecklas som musiker och de kan säkert få till det bra framöver. Men på Accelerator lät det absolut bäst och proffsigast när bandets låtar förstärktes av ett par blåsare. Those Dancing Days har en EP på gång och sedan förväntas en fullängdare dyka upp efter den. Personligen hoppas jag att Rolfart hinner investera i en dist eller fuzzbox innan dess, så att soundet blir lite fläskigare.

Stars

“Give me one more night, give me one more night, give me one more night so I can fuck you til´ death” skaldade Torquil Campbell från scenen. Kanadensiska Stars har jag sett tidigare på Accelerator. Den gången lirade de utomhus. Den här gången stod de på stora scenen under tak och högtalarutrustningen var smakullt pyntad med vita blommor. En del av dessa blomster kastades ut till publiken. Bandets indiepop, med inslag av elektronisk musik och vackra sångmelodier, passade så mycket bättre i mörkret inomhus än vad den gjorde förra gången då solen sken. Ibland tutade Campbell lite i trumpeten och även om vissa av de lugnare låtarna kan bli aningen såsiga och kännas lite oinspirerade, så tycker jag att merparten av Stars-giget var riktigt givande. Där fanns en gnista och en livsbejakande spelglädje och Stars lyckades bygga upp och förmedla en stämning av både elegans och känslighet på samma gång.

The Brian Jonestown Massacre

Det lyckades däremot inte The Brian Jonestown Massacre med. Jag gillar gruppens psykedeliska skrammelrock och alternativpop på skiva, och det hade kunnat bli riktigt bra på Accelerator också. Men – och det är ett stort men – Anton Newcombe klantade bort giget totalt. Först var bandet tjugo minuter försenat, vilket i sin tur försenade alla andra band på samma scen lika mycket. Sen när Newcombe väl masat sig upp på scenen hade han med sig en dator att leka med. Han skulle tydligen filma giget så att hans morsa, som han sade sig hata, skulle få se det. Bandet drog igång en instrumentallåt och det lät bra, tills Newcombe drog upp ljudet på sin gitarrstärkare så att det totalt fuckade upp ljudbilden. Varför ens ha en kille vid mixerbordet som gör ett bra jobb, om det ändå ska förstöras?
Newcombe svamlade om lite av varje genom konserten, uppträdde ömsom aggressivt och ömsom pussade han killen längst fram som spelade tamburin, han skällde på publiken, lirade dåliga gitarrsolon, sjöng med ansiktet bortvänt från publiken medan håret hängde i skitiga testar och uppträdde väldigt påverkat. Om sångaren tänt snett på droger eller har dåligt ölsinne låter jag vara osagt, men att se Newcombe på Accelerator var lite som att uppleva Johnny Thunders när denne hade sina värsta heroinproblem. Rätt tröttsamt, med andra ord. Några låtar framfördes emellanåt, men Newcombe verkade mest intresserad av att snacka skit så jag inväntade inte slutet på denna taffliga besvikelse till konsert.

Vampire Weekend

Istället spanade jag in de pigga grabbarna i Vampire Weekend som lirade utomhus. Bandet kommer från New York och framstår som indiepopens motsvarighet till Buddy Holly And The Crickets. Vampire Weekend har samma ofarliga aura av välklädda collagepojkar med gitarrer och samma snälla musikaliska framtoning som Holly hade på sin tid. Musikaliskt mixar vampyrerna diverse inslag från diverse genres, inte minst sådana från 80-talet och den då rådande syntpopvågen. Medlemmarna ser ut som mammas gossar och borde egentligen ha bytt bandnamn med The Teenagers som lirade före dem. Det hade passat bägge gruppernas musik bättre. Hur som helst lirade Vampire Weekend väldigt tajt och stunsigt, vilket ledde till en del spontandanser i publikhavet nedanför scenen.
Konserten var kul och energisk, men låtarna är lite för snälla för sitt eget bästa och frågan är om det här bandet kommer kunna förlänga sin kvart i rampljuset till mer än en halvtimme. Showmässigt hände det inte mycket och Vampire Weekend saknar den scenutstrålning som ger personlig stjärnstatus, men det var en trevlig och energirik spelning att bevittna. Sen tycker inte jag att hypen omkring amerikanarna håller hela vägen, men så är det ju nästan alltid nu för tiden.

Duffy

Hypen när det gäller engelska sångerskan Duffy är däremot helt korrekt, åtminstone om man ser till den kvinnans ofantliga röstresurser. Showen, ljudet och ljuset var proffsigt, bandet som bestod av tre svarta och tre vita musiker var i stora stycken excellent och jag förvånades över att det unga stjärnskottet uppträdde så avspänt och moget. Under första halvan av giget hade det suttit fint med kanske ytterligare någon uptempolåt, men för övrigt var jag tämligen golvad under hela spelningen. Så har jag också en specifik faiblesse för kvinnliga sångerskor med personliga röster som verkligen kan sjunga ut ordentligt. Och det visade Duffy att hon kan. Damen i fråga har ett gäng utmärkta låtar, inklusive ett par hits som inte kan ha undgått någon, och under hennes fyrtiofem minuter i strålkastarskenet på Münchenbryggeriet fick hon med samtliga så vitt jag uppfattade. När Duffy var som bäst var hon närmast magisk och den som gillar 60-tals retrosoul bör inte missa att se det här walesiska underbarnet i action. Aimee Anne Duffy som hon egentligen heter, gav intryck av att ha stått på scenen i åratal och alla jag träffade efteråt var överens om att vi just bevittnat en smärre sensation, om än inget musikaliskt nyskapande. Hur Duffys karriär kommer utvecklas framöver hänger i mångt och mycket på nästa fullängdare, men håller den måttet och hon inte tappar rösten, så tror jag att den här tjejen kan gå mycket, mycket långt.

Hercules & Love Affair

Hercules & Love Affair hade jag tämligen höga förväntningar på, efter att ha lyssnat igenom skivan ett par gånger, men nej, av någon anledning fungerade det inte fullt ut. Bandets musik lät alltför ofta som trött 70-talsdisco med blås, och blev rätt enformig i längden. Gruppen är som bäst när de lirar gayig hi-nrg och lite tuffare house, men live blev det helt enkelt för slätstruket och för tamt. Dessutom var det för låg volym i lokalen när de spelade.
Framträdandet för övrigt var proffsigt och musikerna kunde sin sak, men sångerskan Kim Ann Foxman framstod som mer bröst än röst och den kortväxte Nomi visade sig ha aningen för veka stämband för att ge stuket nödvändig glöd. Nomi lät ungefär som en vekare Sylvester, utan den svarte gaydiscostjärnans enorma kraft och förmåga att visa stor och dramatisk känslosamhet.
Hercules & Love Affair var dock inte helt värdelösa, om någon skulle luras att tro det. De har några riktigt bra låtar och emellanåt bränner det till rejält, men tyvärr inte i fullt önskvärd grad. Det hela blev ett okay gig, men inte mer än så.

MGMT

Detsamma kan sägas om MGMT, en duo från Brooklyn som jag hade hyggligt höga förväntningar på. Tyvärr visade de sig vara högre än vad bandet kunde leverera. MGMT lät helt okay emellanåt, ibland riktigt bra, men någon magi lyckades aldrig infinna sig. Istället kändes låtmaterialet live som de gör på plattan Oracular Spectacular: ojämnt.
Mycket är bra, men bara bitar av puzzlet är lysande. Mitt intryck av giget hade eventuellt kunnat vara mer positivt om jag stod bättre till, men jag hamnade rätt långt ifrån själva utomhusscenen, och så långt bak lyckades i alla fall MGMT inte nå.

Neon Neon

Neon Neon däremot var en riktig energikick i natten och den sista höjdpunkten för mig under denna trevliga och underhållande Accelerator-festival. Bandet framförde sin medryckande syntrock i Mälarsalen för en alltför liten publik, men antalet verkade inte bekomma dem nämnvärt. Många låtar från plattan Stainless Style spelades och det här bandet borde tilltala inte minst Zeros läsekrets. Med en osannolik rappare, tunnhårig med ölmage och hippieväst, samt Boom Bip och Super Furry Animals Gruff Rhys, framförde gruppen ett material som både lät 70-talssynth, 80-talssynth och nu-electronica på samma gång.
Låtarna är melodiösa, dansanta, mjuka, hårda, vackra och fula, men oavsett vilket så fungerar de nästan hela tiden. Neon Neon kan nog bli ett riktigt intressant tillskott bland de elektroniska favoritbanden framöver om de fortsätter så här och skriver fler lika catchiga låtar. En bättre avslutning på festivalen än Neon Neon kunde det inte bli för min del i alla fall.