Hot Chip – Inte nördarnas hämnd

Hot Chip finslipar sitt hantverk och är nu framme vid sitt femte album, In Our Heads. Felix Martin svarar på Zeros frågor, sammanfattar Hot Chips produktion och funderar kring begrepp som nördar, disco och r&b.

Sedan Hot Chip albumdebuterade med Coming on Strong 2004 har det skrivits spaltmeter fyllda med insikter och klyschor om postmodernism, electrosoul och inte minst “ironi”. Ett populärt tema för rubriksättare och skribenter har varit variationer på filmtiteln Nördarnas hämnd.

Londonkvintetten har framställts som en karikatyr på engelska skivsamlarhipsters som debatterar de senaste mixarna i läsesalen på universitetet, korsade med de förtryckta glasögongymnasisterna i hundra amerikanska 80-talskomedier. Samtidigt vill gruppen själva vara som sina coola amerikanska r&b-idoler och cruisa nerför gatan i tre kilometer i timmen i en nedsänkt, upp-pimpad Cadillac, men inser själva hur hopplöst det är och flyr in i ironisk distans så att de hinner skratta åt sig själva innan någon annan kommer åt att göra det.

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta schablonbilderna. Och visst vore det lätt att föreställa sig Hot Chips ledare Alexis Taylor och Joe Goddard som huvudpersoner i någon collegefilm, gärna spelade av Pauly Shore och John Belushi, i färd med att kryssa sig fram mellan kemisalen och datorrummet utan att behöva passera gymnastiksalen eller hejaklacksträningen.

Å andra sidan har coolhetsskalan idag vänts upp och ner, så att 1980-talets nörd har blivit 2010-talets hipster. Den som på den tiden såg ut som Alexis Taylor hade blivit rullad i tjära och fjäder. Idag hyllas han som stilikon. Det har helt enkelt blivit “hip to be square”.

Men hur man än vrider på resonemangen är Felix Martin i Hot Chip angelägen om att bli av med nördstämpeln.
– Ja, den gör mig frustrerad eftersom det har så lite att göra med vilka vi är som personer. Det är så synd om sådant får människor att uppfatta vår musik som “ironisk” eller på något vis gör det svårt för dem att njuta av den. Det gör mig ledsen, men inte arg, för det finns så många som förstår precis vad vi handlar om. Det är det som gör det hela värt besväret. Allt annat är övergående och saknar egentligen betydelse, förklarar Felix för Zero på telefon från London.

Tycker du att ni har analyserats sönder av musikjournalister?
– Jag tror att det som irriterar mig mest är när kritiker nästan blir arga över att vi till exempel tar med ballader, eller melankoliska låtar, på ett album som uppfattas som “dansmusik”. Så fort man gör en platta med minsta lilla dansinfluens, och jag tycker inte att vi gör utpräglad dansmusik även om vi ibland är influerade av house eller techno, verkar det som att det inte kan eller får finnas utrymme för någonting som bryter av mot den mallen. För mig känns det bara så konservativt och inskränkt. Det retar mig mer än någonting annat.

Men In Our Heads är väl något av en dansgolvsskiva? I vart fall mer än tidigare.
– Jo, det kan man nog säga. Den är definitivt mer lättillgänglig eller poporienterad i soundet och låtstrukturerna. Det finns mängder av “hooks” och refränger. Så ja, det är nog sant, men jag tycker att låtskrivandet rättfärdigar det, för det är fortfarande en utveckling jämfört med vad vi gjort tidigare, svarar Felix lite defensivt, som om han uppfattar min fråga som en anklagelse.

För nog har Hot Chip gradvis, under åren som gått, slipat bort ojämnheterna, det hemmasnickrade som gjorde deras musik till indie-electro med betoningen på “indie”. In Our Heads är metalliskt strömlinjeformad och har kraftigt minskat luftmotstånd. Singeln “Night and Day” susar förbi som Jeremy Clarkson genom Gambon-kurvan på Top Gears bana, eller ännu hellre som The Stig på väg nerför rakan i en skållad Koenigsegg. Balladen “Look at Where We Are”, däremot, rör sig inte snabbare än James May i en urladdad Sinclair C5, men det ska den inte heller.

“Vi försökte göra någonting som är fyllt av glädje och liv. När folk hör musik som är glad och positiv tycker de kanske ibland att den känns ’cheesy’, men jag för min del vill lyssna på skivor som Never Too Much av Luther Vandross. Jag vill inte lyssna på en grupp som sitter fast i sina egna nojor och problem”, sade Joe Goddard inför In Our Heads, som om han på förhand ville bemöta den kritik han visste skulle komma från indie- och hipsterhåll. Vid ett par tillfällen under intervjun får jag en känsla av att Felix på samma sätt hamnar i försvarsposition trots att mina frågor inte alls var avsedda som kritik, utan tvärtom.

Det brukar ju heta att det andra, eller om det är tredje, albumet ska vara så svårt. Hur svår är en femte skiva på den skalan? Blir det svårare eller lättare?
– Den här skivan var faktiskt ovanligt enkel att göra, eftersom den började som en samling låtar som hade blivit över från förra albumet. Vi tänkte göra en ep av dem tillsammans med producenten Mark Ralph i London. Vi hade väl egentligen aldrig jobbat med någon utanför bandet när det gäller produktion eller mixning, så vi tyckte att det var lagom med en ep. Alexis och Joe har alltid impulsen att fortsätta spela in och ge ut musik, så vi stannar aldrig upp länge nog för att analysera musiken och fundera över om den är “disco” eller vad det nu kan vara. Och om ett album blir mer “disco” än ett annat, beror det mer på vilka låtar vi väljer att använda av all musik som flyter runt i luften, än på att vi skulle ha tagit ett medvetet beslut att gå i en viss riktning, förklarar Felix, fortfarande i lite defensiv ton när det talas om dansmusik.

En låt som balladen “Look at Where We Are” borde väl kunna fungera som “crossover” till den amerikanska r&b-marknaden. Det finns nog många soulsångare som gärna hade tagit emot den.
– Vi har alltid någon sådan låt på våra album. Det kanske verkar märkligt för vissa, men både Joe och Alexis älskar r&b och har som mål att göra den perfekta r&b-låten. Du har helt rätt i att vi skulle kunna ge någon av dem till en mer kommersiell artist med traditionell soulröst. Jag skulle inte alls bli förvånad om det händer förr eller senare.

Brukar ni ha “catchphrases” i studion? Alltså uttryck och vitsar som plötsligt alla upprepar?
– I en viss utsträckning gör vi det. Vi har definitivt stående skämt som fastnar och som vi sedan tjatar ihjäl. Men om du ber mig om några nu kommer jag garanterat inte att komma ihåg dem … Under årens lopp har vi utvecklat ett ganska speciellt sätt att kommunicera. Egentligen kan man ju inte beskriva musik i ord, så det blir ett märkligt språk när man ändå försöker göra det. Du vet, “här ska det låta lite ’varmare’” och så.

Nu är vi snart inne på Brian Enos kortlek med kryptiska, kreativa råd…
– Oblique Strategies? Självklart har jag den. Jag har till och med två uppsättningar, en hemma och en i studion. Fullt så abstrakt blir det kanske inte när vi diskuterar, men vi har använt den i studion. I vart fall när vi spelat in. Kanske inte under repetitioner.

Vem skulle du helst vilja samarbeta med om du fick välja vem som helst?
– Eno hade varit kul. Om han ville göra något bra. Haha! Eller Daniel Lanois. Det skulle vara intressant om vi kunde få någon i den klassen att jobba med oss på ett album.

Riv ut och spara: Hot Chip-diskografi 2004 – 2012

Felix Martin bläddrar igenom skivbacken och sammanfattar Hot Chips fem album ur sitt eget perspektiv.

Coming on Strong (2004)
– Debutskivan var till största delen redan klar när jag gick med i gruppen, så där hade jag förmånen att kunna lyssna som utomstående, som god vän till Joe och Alexis, och jag minns att jag tyckte att materialet lät väldigt nyskapande och ovanligt. Så jag minns Coming on Strong med värme.

The Warning (2006)
– Också en skiva med ett ganska “hemmagjort” och eget sound. “Boy from School” var den första låten som blev framgångsrik på allvar, och den är en av mina favoriter än idag.

“Boy from School” finns tydligen med i ett nytt avsnitt av The Simpsons. Det måste kännas stort!
– Ja, jag såg det. Någon skickade en länk till mig. De spelar ganska mycket av låten, i ett slags montage. Nästan rörande, faktiskt. Jag tror att någon av manusförfattarna på The Simpsons är Hot Chip-fan och att det var så det startade. Det var rätt surrealistiskt för oss att se ett Simpsons-avsnitt med musik som vi själva gjort i bakgrunden.

Made in the Dark (2008)
– Jag förknippar den skivan med att vi började integrera vårt livesound med studiosoundet mer. Turnéerna började bli större och vi tänkte mer på hur vi skulle göra vår musik spännande live och bjuda på en stor show.

One Life Stand (2010)
– Här fortsatte vi på den väg vi hade slagit in på med Made in the Dark. Vi försökte bredda våra musikaliska horisonter och arbetade med utomstående musiker.

…och In Our Heads? Hur kommer du att sammanfatta den helt kort från en tänkt punkt i framtiden?
– Ha! Hmm… Jag kommer nog att se den som vårt dittills mest sammanhängande “statement”. Den är inte i grunden särskilt olik de två föregående, men den är mer konsekvent och bättre genomförd. Så i framtiden kanske detta visar sig ha varit höjdpunkten för den perioden i Hot Chips karriär, och därefter ändrade vi inriktning helt. Jag vet inte.