Allergic To Humans – Infinity Crunch

Garagerock, punkrock, rock n roll, kalla det vad ni vill, men när Allergic To Humans pumpar igång börjar högtalarmembranen skaka och biljetten till partyt är betalt. Infinity Crunch är en kort skiva, tio låtar, men dessa tåls att upprepas gång på gång.

De kommer ursprungligen från Gotland, de har en jäkla känsla för sväng och att skriva oemotståndliga låtar. Jag tänker ibland på de guldfärgade grabbarna i Satan Takes A Holiday när jag hör Allergic To Humans, men även fans av Sator, Rocket From The Crypt, Turbonegro, The Cramps, MC5, The Hives och dylika gäng lär ta bandet till sig utan klagomål till KO. Allra bäst tycker jag det blir när Allergic To Humans tonar ner punkröjet en aning och istället skruvar upp rock n roll-volymen till max. Det är då de svänger som bäst, det är då de blir som roligast att lyssna på och det är dessa låtar jag främst kommer känna igen och minnas när jag – förhoppningsvis – får se dem live efter den rådande pandemins död. Jag tänker på spår som intensivt repetitiva ”Sect aura”, på raggarrockiga ”No time”, rockabillyröjet i ”The last rave”, och inledande ”Limestone rock” som knackar hål i huvudet och fyller på med bärs direkt. Men också på strålande stänkare som ”Loathsome train” och avslutande instrumentala surfslakten i gitarrbaserade, percussionsvängiga ”The bastard from Bjärs”. Sådana stänkare lär inte Wallanders granne ha berusat sig på sedan filmseriens begynnelse. Då hade han dansat omkring som en dåre på balkongen istället för att stå där och filosofera. Bandet mår vara allergiska mot dumhuvuden, eller människor i det stora hela, men deras musik gör dessa människor förbannat glada och pigga i alla fall. Åtminstone är fallet sådant med mig. Infinity Crunch är en 26 minuters energiinjektion rätt in i hjärtat.