Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
Det finns två stora fel med Sweden Rock Festival: 1) Festivalen tar slut efter fyra dygn. 2) Man måste vänta ett helt år till nästa gång. Ska man gå in och detaljstudera Sveriges största årliga hårdrocksfest så skulle man kunna gnälla på en och annan detalj till kanske, men eftersom det är just detaljer så skiter vi i den biten. Istället snackar vi musik. Det är ju trots allt det SRF handlar om i grund och botten.
I år har man satsat stenhårt och säkert lagt en satans massa pengar på två gigantiska akter med gigantiskt påkostade shower, nämligen Rush och Kiss. En del hävdar att dessa bokningar utarmat “mittenfältet” men jag köper inte den åsikten. Mittenfältet i år har visserligen bestått av många kända reprisakter, men också en hel del smått och gott som säkert flertalet besökare inte har koll på. Några av dessa mindre kända band gjorde förbaskat väl ifrån sig och tyvärr är det säkert så att många missade deras gig.
Vidare, om man ser till vad festivalen bjudit på under de femton år jag har varit där, vilket är de femton senaste, så är årets mittenfält minst lika starkt som tidigare. Årets jättar till huvudattraktioner har alltså inte sugit vare sig kvalitet eller variation ur vare sig mittenfältet eller de mindre, okända och nya akterna. Tvärtom, har man lyckats alldeles utmärkt med att ge folk en bred och vidgad line up som innehållit allting från svartaste black metal till mjäkigaste AOR, från nysnutna ungjävlar med någon enstaka platta i bagaget till gamla rävar som gett ut 100 singlar sedan de startade på 60-talet. I år har dessutom fler kvinnor än någonsin tidigare uppträtt på SRF:s scener, och allt från progressiva akter till simplaste krossarrock har pulserat över Norjes ängder.
ONSDAG
Redan på onsdagen, festivalens första dag, bjöds vi på en bukett av grupper med varierad inriktning. Eller vad sägs om progmetalbandet Threshold, polska dödsmetallarna Vader, 80-talsinfluerade Sister Sin, gamla glamrockarna Sweet som tyvärr saknar alla originalmedlemmar förutom Andy Scott, hårdrockigt småprogressiva svenska gruppen Mårran som alltid lyckas imponera, Bullet som inte tycks varken vilja eller kunna komma ur sitt spännbälte av AC/DC-påverkan och alla tiders svenska doom-kungar Candlemass? Förutom dessa band uppträdde Magic Pie, det norska progressiva bandet som hittills har tre utsökta album i bagaget. Gruppen imponerade storligen, men tyvärr på festivalens minsta och tristaste lilla skitscen, där ljudet alltid kolliderar med oväsendet från de större scenerna som ligger alltför nära. Norrmännen gjorde trots detta gissel utmärkt ifrån sig.
Dock hördes nästan inte keyboarden av någon beklaglig anledning, och för mig som älskar orglar, syntar och andra tangentinstrument kändes det inte kul. Lite senare under giget lyckades man dock få till ljudet något bättre, men, men… Det kunde blivit ännu bättre än vad det var om bara Magic Pie hade fått lira på en civiliserad scen så som Sweden Stage eller åtminstone 4 Sound Stage.
Men oj vilken sångare Magic Pie har och oj, vilka körarrangemang de får ihop och oj, oj, oj, vilka jävla musikanter att vara duktiga. Samtidigt är musiken bandet gör ingen kall uppvisning i skicklighet. Sådant intresserar mig inte. Nej, den här magiska pajen har utsökta låtar, fina melodier, de är duktiga på att bygga stämningar och jag var långt ifrån den ende i publiken som var till mig över deras spelning. Ljuvligt var det, men med en annan scen och hörbara keyboards hade det varit gudomligt. Förhoppningsvis får de komma tillbaka snart och visa upp sina färdigheter ännu en gång, för det här sexmannabandet tåls att höras ännu en gång… och fler än så!
Allra först denna onsdag såg jag dock en helt annan akt. Nämligen Stacie Collins som lirade på Sweden Stage. Detta amerikanska bombnedslag till energisk rock n roll-kvinna, iförd cowboyhatt och med maken Al Collins på elbas – välkänd också från sitt andra gäng Jason & The Scorchers – har jag sett göra några pubspelningar och visste i förhand att hon kan leverera utav helvete. Men hur skulle hon göra sig på en stor festivalscen som denna? Jo då, det visade sig att hon klarade utmaningen riktigt bra. Ljudet var tyvärr burkigt och jävligt från början, och det blev väl aldrig helt perfekt, men det blev åtminstone bättre så småningom. Kunde man bara leva med den halvvissna ljudbilden så fanns där absolut ingenting att klaga på. Stacie var denna eftermiddag kompad av inga mindre än Pontus Snibb (Bonafide, Pontus Snibb 3) på trummor och Conny Bloom (Electric Boys, Hanoi Rocks) på gitarr. Låtarna var smarta, men kanske lite fegt utvalda, tycker jag. Countryn var nedtonad till noll och rock n rollen uppblåst till 100. Synd, för jag hade gärna hört samma blandning på Sweden Rock som hon brukar bjuda kroggästerna i Stockholm på. Och festivalens publik är ofta mycket öppnare för andra genres än vad man kanske tror många gånger, så lite country hade inte skadat någon, tvärtom.
Stacies egna material från skivorna hon gett ut blandades med covers och nog fan svängde det. Jag kan gott tänka mig att Stacie och gänget var mer än nöjda med publikuppbådet som kom för att se dem. Där var fler människor än jag hade vågat hoppas på, och det glädjer mig. Viktigast av allt: alla jag pratade med gillade vad de hörde. Den uppskattningen är det här gänget verkligen värt!
Det finns för- och nackdelar med att sova i tält på festivalcamping. Fördelarna känner vi alla till: de nattliga festerna, alla roliga människor man träffar, kicken av att se solen dyka upp bakom trädkronorna i gryningen, och den fulländade känslan av frihet och alkoholrus. Nackdelarna känner vi också till: den helvetiska baksmällan, stanken, svetten kroppen badar i när morgonsolen skiner in genom tälttyget, det förbannade oljudet från diverse musikanläggningar som håller en motvilligt vaken hela nätterna, den nattliga kylan som tränger igenom sovsäck och kläder, regnet om man har dåligt, läckande tält och oviljan att någonsin vakna igen efter en hänsynslös festnatt.
Mina tältgrannar var inte av den tystlåtna sorten. Det är deras förbannade fel att jag missade Raubtier på torsdag förmiddag. De började nämligen lira vid 12.00 och då var jag död efter en närmast sömnlös natt. En av flera, kan tilläggas.
Men 13.45 var jag på plats framför 4Sound Stage igen och då stod där den långhåriga Michael Katon från Detroit-orten Hell i Michigan med särade ben och sin gura på magen. Jag älskar pardonlös, svängig och grym blues och boogie. Denna min perversion tillfredsställer alltid Mr Katon när han plockar upp en elgitarr och räknar in… Inget svänger som Michael Katon när det gäller boogie. Han är en rå, primitiv jävla urkraft som träffar mellan benen varenda gång.
TORSDAG
Ska man vara lite kritisk, och som kritiker bör man vara lite kritisk, så var inte Katons gig torsdagen den 6.e juni, tillika Sveriges nationaldag, den allra bästa spelning jag har sett med mannen i fråga. Det var en bra spelning. En svängig spelning. En skön spelning. En spelning jag absolut inte velat missa, men… förra gången han krossade loss på Sweden Rock var definitivt vassare än denna session.
Men hur kan man klaga när alla dessa låtar med ordet “boogie” radas upp: “Hard on (The boogie)” titelspår från senaste skivan och turnén med samma namn, gamla godingen “Diablo boogie”, “Barbeque on my boogie” och “Boogie man”. Sen gjorde det ju inte ont att han körde låtar som “Check out the blues”, “Whiskey hill” med grymt slide solo och en lång version av “Red moon rising” heller. Tyvärr strulade Katons utrustning, vilket han skyllde på solskenet. Gitarristen menade att han aldrig brukar vara i solen, så att grejerna inte var vana vid ljus och värme, vilket man kan tro vad man vill om. Nackdelen med strulet var dock att konserten inte fick någon kontinuitet. Några extranummer fanns det inte tid för heller tyvärr. Den lilla trion, som förutom Katon själv bestod av kvinnliga basisten Judith Renkema och trummisen Erwin Gielen, lämnade således scenen och applåderna nästan lika hastigt som de dykt upp.
Jill Janus anländer på scenen som en krigarkvinna; stolt, stark, självsäker och med en pipa som klarar fyra oktaver. Entrén är dramatisk. Janus i sin svarta slöja poserar, men hon skryter inte. Tvärtom. Hon vet att allting hon lovar kan hon också leverera, och under den kommande timmen gör hon det till 100 %. Huntress, mina damer och herrar, har bara gjort en fullängdare, men det blir det snart ändring på, för en ny platta betitlad Starbound Beast är på gång till 2:a juli och vi som såg det melodiösa thrash metalbandet från Kalifornien vet att den kommer bli bra. Vi fick nämligen som första publik i världen höra en hel del av låtarna ifrån den, och det var genomgående fina grejer.
Titelspåret är till exempel en tung, doomig sak som fick marken att gunga och det är självaste Lemmy från Motörhead som skrivit texten med den romantiska titeln “I want to fuck you to death” som framfördes mot slutet av setet. Givetvis blandades det nya materialet upp med låtar från Spell Eater också, så att alla fick sitt, och den från början mediokert lilla publiken växte sig sakta men säkert större och större, ju längre tid Huntress stod på scenen. Och folk stannade kvar. Jag förstår det. Giget var fantastiskt bra och Janus skönsång, helvetesvrål, märkliga strupljud och självsäkra framförande var inget annat än fascinerande.
Fascinerande är kanske inte vad man kallar Status Quos musik efter alla dessa år. Däremot är det fascinerande att bandet har hunnit ge ut hela 100 singelskivor sedan de startade på 60-talet. Hur många andra band har lyckats med den bedriften?
Innan konserten besökte jag de skämtsamma och glada engelsmännens presskonferens där de berättade lite om filmen de just har gjort. De skämtade om likheterna mellan deras egen och Al Pacino och Robert De Niros skådespelartalang, i samband med att deras actionkomedi Bula Quo lanseras, och de berättade att nya trummisen Leon Cave bara lirat tre, fyra gigs med dem. De ålderstigna men pigga herrarna behagade även att skämta om sin ålder, vilket visar på stor självdistans, får man säga. Men så är inte Rick Parfitt och Francis Rossi några divor heller, och det var bara de två som närvarade.
Innan konserten tjorvar det ihop sig vid insläppet till festivalen. Detta trots att man breddat ingångarna sedan förra året. Uppenbarligen hjälper inte det om man inte också kan förutse vilka band som drar jävligt stor publik. Jag missade således, svärande och lätt irriterad, de första fyra, fem minuterna av Status Quos gig. Det var då de körde “Caroline”, har jag senare tagit reda på. Däremot missade jag inte “Paper plane”, “Hold you back” och “Rain” som framfördes utan mellanrum. Den sparsmakade scendekoren, liksom bandmedlemmarnas kläder, med undantag från Allans röda tröja, gick helt i svart och vitt. Då inkluderas även förstärkarväggen bakom bandet i den bilden. Musikaliskt öste man vidare med “Rock n roll n you” och “Beginning of the end” innan man gjorde ett gigantiskt medley av “What you´re proposing”, “Down the dustpipe”, “Wild side of life”, “Railroad” och “Again and again”. Varför inte? Har man 100 singlar i ryggen kan man kosta på sig att bjussa på så många smakprov som möjligt.
Mer uppskattat hos undertecknad var dock den feta version av “Big fat mama” som följde på medleyt. Därefter kom “The oriental”, sköna “Creepin´ up on you” och så den ofrånkomligt trista “In the army now” som alltid, alltid, ska pressas in i Quos setlista. Vad kan man göra? Folk älskar den. Quo vet det. Folk dansar. Jag mular. Ett mediokert men rätt kort trumsolo följer och när det är över har vi tagit oss igenom tråkigheterna och kan ägna oss åt det Quo gör bäst igen. Nämligen fet boogierock.
Den serveras i form av “Roll over lay down”, “Down down”, “Whatever you want” och Fogertys “Rocking all over the world”. Där kunde glädjen och lyckan i solskenet ha tagit slut för denna gång, men Status Quo är snälla mot oss, så de kutar in på scenen igen och släpper loss “Don´t waste my time” och de två Chuck Berry-låtarna “Rock and roll music” och “Bye bye Johnny”. Därmed har de visat var de har sitt ursprung och var Quo-traditionen kommer ifrån. Vad kan man säga? Tummen upp helt enkelt! Och de som gnäller om “gubbrock” och “föredettingar” får ha sina surkukade åsikter ifred. Många, många tusentals människor i alla åldrar framför Festival Stage skiter väl i vad de tycker!
Eftermiddagen har blivit till tidig kväll. Jag spanar in Manilla Road, men imponeras inte nämnvärt. Herrarna gör okay 80-tals metal och jag förstår fansen om de blir nöjda, för det är inget fel på bandets uppvisning, men själv har jag aldrig varit någon lärjunge till amerikanarna. De har några bra låtar, öser iväg några schyssta solon och funkar som tillfällig underhållning, där jag ligger i gröngräset framför 4 Sound Stage. Men jag känner inget djupare för deras musik.
Snart visar det sig att det gör jag inte för Thunder heller.
De lirar på Sweden Stage. Deras show inleds lite putslustigt med AC/DC:s “Thunder struck” i högtalarna, vilket ju passar fint, men Thunders egen musik har inte mycket med australiensarnas hårdrock att göra. När låten tonar ut står bandet på scenen och drar igång “Dirty love”. Låten är helt okay, men sedan följer “River of pain”, “Higher ground” och “On the radio”. Vid det laget börjar jag bli rätt trött på engelsmännens AOR-smöriga körer och refränger, samt sångaren Danny Bowes studentspattiga hoppande och kastande med armarna. Han borde bli gymnastikinstruktör istället!
När bandet efter detta intetsägande såsande får för sig att göra saken ännu värre genom att framföra balladen “Low life in high places” får jag nog och lämnar skådeplatsen. För min del blev Thunder alldeles för lalliga och AOR-ytliga, men publiken sjöng glatt med i balladen, så återigen befann man sig i den där korsningen där ena vägen heter “Smaken” och den andra “Baken”. Nåväl, ett band återstod denna torsdag och det var inte vilket litet obetydligt gäng som helst, inte.
Första gången jag köpte en skiva med dessa sminkade New York-bor hette året 1974 och första gången jag såg dem live hade det blivit den 28:e maj1976. På den tiden kändes Kiss farliga och dekadenta på riktigt. Idag är de, sedan många år tillbaka, familjeunderhållning.
Jag tog själv med min äldsta dotter på ett av Psycho Cirkus-gigen på Globen när hon var liten. Hon fascinerades inte lika mycket som jag hade gjort i de yngre tonåren, men det var ett gott försök att lura in ett oskyldigt barn i hårdrocksträsket. Att hon senare valde själv och gick igång på Spice Girls istället, så att jag tvingades genomlida en hel Globen-konsert med dem, får bara mitt fostringsförsök att framstå som extremt kontraproduktivt!
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, och det har det gjort för Kiss också. Halva bandet är borta sedan åtskillig tid, och Paul Stanley har förlorat rösten, vilket visade sig smärtsamt tydligt på Sweden Rock. Man gjorde allt i sin makt för att dölja och släta över det värsta, men killen kunde knappt prata och ännu mindre sjunga. Det smarta sättet att hantera situationen var att låta Gene Simmons stå för det vokala i fler låtar än vanligt. Men en Kiss-konsert helt utan Paul Stanleys sång går ju inte för sig, så när Paul sjunger verserna får publiken och de övriga i bandet ta merparten av refrängerna istället.
Pauls röst låter för jävlig, den är ljus, vek, klarar inte att nå tonerna och man lider med den sminkade stackaren, där han står i sina höga klackar och krackelerar som frontfigur i ett av världens största hårdrocksband. Det hela är djupt tragiskt och sorgligt. Jag tycker uppriktigt synd om honom. Oavsett vilken åkomma han fått – det ryktas om sjukdom, men kan naturligtvis vara åldersrelaterat eller söndersjungna stämband också – så måste det kännas hemskt för en människa som har sjungit professionellt sedan tonåren att plötsligt inte ha sitt instrument – rösten – kvar längre. Samtidigt ser man här hur ordspråket “allting kan inte köpas för pengar” besannas å det grövsta. Men likväl: det kom inte som någon överraskning för fansen. De flesta kände till problematiken långt i förväg. Förstörde Pauls kraxande konsertupplevelsen som helhet? Nja, det finns de som hävdar att det gjorde det för dem. För mig gjorde det inte det.
Showen med ljusriggen utformad som en gigantisk jättespindel bjöd på vad Kiss shower brukar bjuda på: proffsighet, blixt och dunder, ljus och explosioner, bomber och granater, blod och eld! Man inledde något oväntat med “Psycho circus” från skivan med samma namn och tog sedan den säkra vägen till jubel och applåder via “Shout it out loud”, “Let me go, rock n roll” och “I love it loud”. Efter den trojkan vågade man sig återigen ut på lite halare is, nämligen genom att lira “Hell or hallelujah” från senaste plattan. Faktum är att låten lät ännu bättre live och passade riktigt fint ihop med de gamla örhängena. Nästa överraskning för min del var att Gene bjussade på “War machine”, en av Kiss tyngsta och bästa låtar från 80-talet, om ni frågar mig, och det var riktigt kul att få höra den live. Sedan framförde man “Calling Dr. Love”, “Deuce”, den inte helt lyckade “Say yeah” från Sonic Boom-plattan, och så fick Tommy Thayer (som nu för tiden har tagit över Ace Frehleys identitet och roll som sologitarrist) sjunga några verser på “Shock me” innan han och Eric Singer jammade loss tillsammans. Tommy sköt fyrverkerier med gitarren och allting avslutades med att Eric avlossade en bazooka.
Efter detta rätt meningslösa parti är det dags för åskguden Gene att sola på basen, slabba ner ansiktet med teaterblod och ta en flygtur högt över marken i den mekaniska spindeln. “God of thunder” från Destroyer-albumet ljuder tung över Norjes ängder i natten och “Lick it up” hinns också med innan det är dags för Paul att åka linbana över publiken, landa högt uppe på kontrolltornet och där fejka sig igenom texten till “Love gun” så gott det nu går. När han är tillbaka på scenen igen lirar bandet “Rock and roll all nite” medan konfettin sprutas ut i sanslösa mängder, som vore det förra årets allra värsta snöstorm. Konfettiregnet verkar aldrig ta slut, men Kiss lämnar scenen för en kort paus före extranumren.
Även dessa kommer i en mastig trojka: “Detroit rock city”, “I was made for lovin´ you” och “Black diamond” är inga doningar man tackar nej till . Bomber exploderar, eldar flammar, och när bandet sagt tack och hej skjuts fyrverkerier upp i himlen som vore det nyårsaftons natt gånger trettio. Man får en massa skit i håret ifrån raketerna, som singlar ner ur den mörka skyn, men vad gör det? Showen är över, enorma människomassor sprids åt alla håll, gräsmattorna under fötterna är fulla av vit konfetti och visst, Pauls röst är trasig, men om man inte uppskattar de låtar han inte sjöng på, samt den spektakulära showen i sin helhet, så har jag ärligt talat, lite svårt att tro att man är – eller någonsin har varit – något större Kiss-fan.
FREDAG
Fredag morgon. Klockan är tolv. Norska Audrey Horne gör jättebra ifrån sig på den undermåliga Rockklassikerscenen. Treat lirar samtidigt på Rock Stage och deras musik kolliderar med Audrey Hornes, vilket gör liveupplevelsen mindre behaglig. Jag provar att gå till andra sidan, så långt ifrån Treat man kan komma, och där låter det bättre men istället stinker det av upphettat piss i solskenet. Jag känner inte för att spy så jag testar att backa långt bak istället, dit där folk sitter under tak i skuggan och krökar, käkar eller vad de nu ägnar sig åt. Inte lyssnar de på Audrey Horne i alla fall, för dit hörs de knappt.
Det är bara ett jävla sorl av röster, skratt och dånande musik från flera håll, Efter “Redemption blues”, “Bridges and anchors”, “Youngblood”, “Show and tell”, “There goes a lady”, “Cards with the devil” och “Pretty little sunshine” ger jag upp. Svanesången för min del blir “This ends here”, men de som stod kvar fick ytterligare några låtar att (delvis) njuta av. Adjö Audrey Horne. Ni kämpade bra men omständigheterna var överväldigande. Riv eller flytta den förbaskade Rockklassikerscenen. Den är värdelös!
Det blir en lång paus i tältet där en viss sömnbrist återfås, men vid 16.30 är man tillbaka på arenan och redo för tyska metaldrottningen Doro Pesch. Säga vad man vill om henne, men är det något hon inte saknar så är det spelglädje, entusiasm och engagemang. Doro rusar ut på rampen som leder ut i publikhavet likt en tunga från scenen och öppnar med “I rule the ruins”. Ljudet är högt och låter riktigt bra. Doro headbangar, slår med knutna nävar i luften och levererar “Burning the witches”, “Rock till death”, “The night of the warlock”, “Metal racer”, “True as steel” och “Raise your fist in the air”.
Några gigantiska dödskallar ligger på förstärkarna, men annars är det tunt med scendekor och de små explosioner som kommer vid ett par tillfällen känns som fjärtar i luften då man fortfarande har Kiss bombardemang på näthinnan. Men Doro älskar vad hon gör. Hon inte bara säger det på sin tyskklingande engelska. Hon visar det med hela kroppen, med sitt breda leende, med ljuset i de sminkade ögonen. Hennes kärlek till metallen hon lirar kommer från hjärtat och det smittar av sig på oss som står framför scenen. Doro är tveklöst drottningen, och bandet befinner sig i skuggan av hennes utstrålning, både bildligt och fysiskt. Det är bara fakta. Hur viktiga musikanterna än är så blir de ändå bara paletten hon färgar.
Doro berättar att hon lirade i Sverige första gången 1986, att detta är hennes tredje uppträdande på Sweden Rock Festival och att hon turnerade tillsammans med Dio 1987. Honom har hon bara gott att säga om och han hedras med balladen “Hero”. Innan dess har hon dragit ner på tempot med “Für immer”, men fler ballader än så blir det inte. Man blir inte metaldrottning på att ösa ur sig smör. Istället smäller man av Judas Priests gamla klassiker “Breaking the law” och följer upp den med “Revenge” och en version av “All we are” med alldeles för lång och enformig allsång med publiken.
Där skulle konserten ha kunnat vara över, men som sagt: Doro älskar vad hon gör. Således är hon inte svår att klappa in igen och hon nöjer sig inte med ett extranummer heller. Nej hon bjussar på både “Earthshaker rock” och “Burn it up” och när man tror att det slutligen är över återvänder hon igen för att även ge oss “Metal tango”. Sedan följer prat med publiken, presentation av musikanterna, glada vinkningar, bugningar och påtagliga problem med att vilja lämna scenen. Doro Pesch hade säkert stannat och rockat resten av kvällen också, om hon bara hade fått. Det är med den attityden och ärligheten man blir tysk hårdrocksdrottning och älskad över hela världen.
Några andra som briserar av stora leenden och spelglädje är den fantastiska finska orkestern Leningrad Cowboys. Med sina båtar till myggjagare och korvar till frisyrer, klädda i rött, svart och vitt, dyker de upp på Sweden Stage i solskenet. Sångaren leds ut av en blond och en svarthårig “flygvärdinna” och så pangar showen igång med “Back in the USSR”. Det är bensprattel, ompa, en fet Elvis i glitterkostym som sjunger Uriah Heeps “Easy living”, man gör en fantastiskt udda men skön version av The Doors “L.A. woman” och likaledes förvandlar man Tom Jones 60-talshit “Delilah” till en allsångsföreställning med hårdrockspubliken.
Bandet består av 13 personer och det är svårt att hålla reda på alla i det virrvarr som utbryter, men publiken är med på noterna oavsett om man spelar AC/DC:s “Let there be rock”, ZZ Tops “Gimme all your loving” uppblandad med hallelujah-sång, Kim Wildes “Kids in America” som tjejerna sjunger, The Offsprings “Pretty fly (for a white guy)” eller Mary Hopkins underbara “Those where the days” som dessa cowboys inleder på dragspel. Finskt så det förslår! Det sker en del kostymbyten, bland annat uppträder tjejerna under konsertens andra halva i skelettdräkter, och när sångaren ber publiken om en prilla fullkomligt regnar det snusdosor över honom. Han kan inte hålla sig utan börjar garva, och likaså gör publiken. En av höjdpunkterna musikaliskt, förutom de redan nämnda, tycker jag var den fåniga “Gimme your sushi” som svängde bra, och två extranummer bjöds vi på också: Johnny Cashs stora hit “Ring of fire” och Steppenwolfs “Born to be wild”. Innan dess var det dock ett kort trumsolo och detta är nog första gången jag hört ett band lira trumsolo som extranummer!
Efter all sprittande glädje hos Doro och Leningrad Cowboys gick jag till 4 Sound Stage och möttes av ilska. Där stod de ondskefulla Naglfar i svarta kläder och stirrade argt med målade ögon på oss, och jag vet inte, men klockan var bara kvart över åtta på kvällen, det var fortfarande soligt och ljust ute, och så försöker dessa herrar skapa en skrämmande stämning. De hade minst sagt oddsen emot sig, får man väl säga.
Men så här kan det vara på Sweden Rock Festival. Man byter den ena ytterligheten mot den andra inom bara loppet av de sekunder det tar att gå från en scen till nästa. På gott och ont förstås. För mig som har rätt bred musiksmak, oftast på gott. Merparten av Naglfars gig såg jag från en bekväm horisontal ställning i gräset, då herrarnas musik efter ett tag började kännas väl enformig och rent scenmässigt hände ingenting mer än att Wrath (eller Kristoffer Olivius som han egentligen heter) gick omkring och blängde på oss. Övriga musikanter stod och spelade sina instrument i ungefär samma poser hela tiden. Om något utöver detta skedde så var det efter att jag rest på arslet och gått, vilket jag gjorde någonstans mitt i föreställningen. Jag gillade “Bring out your dead” från förra årets platta Téras som gruppen startade med, och “Odium generis humani” satt bra, liksom “I am vengeance”. Men man måste, eller åtminstone måste jag, vara på rätt humör för att verkligen uppskatta black metal . Omständigheterna bör kännas rätt och stämningen likaså. Inget ont om bandet således, men mig nådde de inte f ram till helhjärtat denna afton.
Det gjorde inte Saxon heller. Trots jättebra ljud och jättebra låtar. Anledningen var Biff som släntrade omkring på scenen som om det vore söndagspromenad med pensionärsföreningen. Jag vet inte varför den långhårige frontmannen med sin grå man och fritidskläder verkade så off denna kväll, men inte ens rockmusiker tycker kanske att det är kul att gå till jobbet varje dag? Merparten av publiken verkade inte bry sig dock. De hytte med nävarna, sjöng med i texterna och tycktes ha stenkul, men likgiltigheten uppifrån scenen tog i alla fall udden av mitt och mina polares engagemang.
Någon gång då och då brände det till, även hos Biff, som när bandet lirade “The band played on” och “I've got to rock (to stay alive)” men då hade man redan inlett med “Sacrifice”, kört “Wheels of terror”, “Power and the glory”, “Heavy metal thunder”, “Made in Belfast” med dubbelhalsad gitarr och “Crusader”. Fina låtar, allihop! Synd att de inte framfördes med större pondus och känsla, bara.
Fortsättningen kom i form av “Conquistador” och så föll korthuset igen när Nigel Glockners trumpodie steg mot scentaket, och i grönt ljus tvingade han på oss ett meningslöst trumsolo. Därefter fortsatte giget med godingar som “Solid ball of rock”, “Stand up and fight”, “Dallas 1 Pm”, “747 (Strangers in the night)”, “Strong arm of the law” och “Wheels of steel” som publiken sjöng med i för fullt. “Denim and leather” inkluderade Biffs presentation av musikanterna och så slutligen gick giget till historien med hjälp av “Princess of the night”.
Jag lämnade Rock Stage med en axelryckning för att se vad Hypocrisy skulle kunna tänkas komma upp med i mörkret. Det var inte mycket. Peter Tägtgren spydde över mikrofonen sades det, men jag åg det inte ske. Däremot hörde jag några låtar som inte imponerade, så jag lyssnade på några till för att ge bandet en seriös chans, men när inte de heller blev roligare gjorde jag som de övriga i gänget – gick upp till campingen för ännu en mer eller mindre sömnlös natt i tältet. Den kommande lördagen skulle trots allt bli en händelserik och fullspäckad historia, så det var bäst att blunda de ögonblick man fick möjlighet till det.
LÖRDAG
En fullkomligt förträfflig lördag öppnade sina gyllene portar för den morgontrötta publik som tagit sig ur sovsäckar, hotellrum och husvagnar för att 11.15 möta Sahg på 4Sound Stage. Bandet, som broderligt delar sin gitarrist Thomas Tofthagen med Audrey Horne, vilket alltså betyder att även Sahg kommer från Bergen i Norge, gör en mycket bra spelning. De är klart och tydligt uppskattade av oss som lyssnar och man tror killarna när de säger att de gärna återkommer till SRF. Scenmässigt händer inte så mycket när de lirar. Det här bandet förlitar sig helt på sina låtar och hur de framförs. Materialet består delvis av gamla saker, men vi får även smakprov från den nya skiva de ska släppa i oktober. Så där har fansen något att se fram mot.
Efter Sahg är det dags att återigen stå ut med Rockklassikerscenen. Anledningen den här gången heter Leprous och återigen är det ett norskt band som inte behöver skämmas för sig. Innan giget hade jag bara läst om gruppen, inte hört dem, men de behövde ingen längre tid på sig för att övertyga mig. Leprous musik kan väl närmast beskrivas som en mix av progrock och hardcore, periodvis hämningslöst manglande och periodvis vackert melodisk. Det är långa låtar gruppen baserar sitt tre kvart korta set på och mycket händer i låtarna, så det är en skön tripp att ta del av. Bandmedlemmarna Einar Solberg (sång och keyboards), Tor Oddmund Suhrke (gitarr), Oystein Landsverk (också gitarr), Rein Blomquist (bas) och Tobias Ornes Andersen (trummor) är kortklippta, välklädda i kavajer, slips och skjortor, men öser järnet under de snabbare partierna. Några låtar som spelas kommer på skiva framöver och jag är osäker, men tror att denna kommer tituleras Cold när den kommer. Hur som helst imponerar Leprous på mig live, och nästa steg blir att undersöka deras albumkatalog med lupp.
Master Of Reality är ännu ett band jag inte hade hört innan de erövrade Rock Stage, men wow, vilken kick jag fick av dessa herrars eminenta, repetitiva och suggestiva låtbyggen. Egentligen är det mer kraut än något annat över Master Of Realitys långa låtar, åtminstone den här dagen, och man vaggas i trans av de mönster som upprepas och bandets enkla, men effektiva och vackra sångmelodier. Det hela är väldigt okonstlat och naturligt på något vis, nästan som ritualmusik av någon primitiv djungelstam. Men givetvis på elektriska, moderna och konventionella “rockinstrument”. Jag tilltalas starkt av låtar som “It´s shit”, “Deep in the hole” och “She got me (when she got her dress on)”. Sångaren Chris Goss bär en t-shirt med The Hives på och han hävdar bestämt att The Hives är världens bästa rockband. Visst är svenskarna bra och kul på sitt sätt, men deras material har aldrig berört mig lika djupt som Master Of Realitys låtar gör. Det är bara att konstatera.
Pugh Rogefeldt öppnar lika oväntat som starkt med “Grävmaskinen” och genast tänds en förhoppning om att han nu tänker basera sitt gig på uteslutande gamla godingar. Det sker inte. Redan som andra låt kommer en ny grej som handlar om en byfest på Gotland och han väver in lite av Stones “Satisfaction” i den, men låten övertygar inte för det. Pugh säger att det för en rockmusiker är lika stort att bli bokad på SRF som det är för en författare att få nobelpriset och så fortsätter trion med låtar som “Spårljus” och “Hammarhjärta”. Därefter kommer dock några riktiga gamla godingar. Jag snackar om “Kajans sång”, “Jag är en liten gosse”, “Visan om Bo” och “Små lätta moln”. Klassiker allihop, och mycket väl framförda. Dock skulle trion ha mått bra av ytterligare en gitarrist. Delvis för att låta mer fett och delvis för att Pughs soloprestationer inte alltid är så övertygande. Det är inte den sega funkversion vi får av tråklåten “Het” heller. Den hade han gärna fått byta ut mot “Silver-Lona” eller “Vandrar i ett regn” till exempel. Men de får vi inte höra. Istället liras nya “Först in sist ut” och så Pughs allra bästa riffrocklåt någonsin, nämligen den svenska klassikern “Hog farm” som än idag låter coolare, tuffare och läckrare än alla andra låtar han någonsin skrivit. Den tillhör för övrigt de tuffaste och läckraste rocklåtar som någonsin har skrivits i det här landet av någon artist någonsin. Så det så! Som extranummer kommer två av de näst bästa: “Bolla och rulla” där Pugh sumpar texten på något ställe, och “Dinga linga Lena” som han säger känns lite konstig att sjunga nu när han är över sextio bast, då låten handlar om en femtonårig flicka. Men Pugh var inte gammal när han skrev den, och skulle alla rocklåtar som handlar om unga tjejer inte få sjungas för att upphovsmännen blivit äldre så skulle en stor låtskatt förloras.
Jag stannar till en stund och kollar in Kreator som har dekorerat hela Rock Stage med lik, dödskallar och skelett. Det ser klart häftigt ut och ljudmässigt låter det högt, rent och starkt om bandet. Sångaren Miland “Mille” Petrozza är iklädd en Bauhaus-tröja, vilket tyder på mycket god smak, och mot alla odds lyckas han få igång en mosh pit på självaste SRF. Att ett sådant ofog skulle hända på helig mark kunde man väl aldrig tro, men det var just vad det gjorde. I framtiden får man dock hoppas att sådana dumheter inte upprepar sig. När jag tröttnat på det tyska thrashbandets larmande promenerade jag återigen till Sweden Stage där Pugh nyss stått. Den här gången var det Black Star Riders tur att inta scenen och för er som inte känner till det kan jag berätta att Black Star Riders är samma grupp som under många år kallat sig Thin Lizzy och levt på att lira Thin Lizzy-låtar. Bandet bytte nyligen namn till Black Star Riders och gav ut en platta med eget, nyskrivet material. Från den skivan spelas ungefär varannan låt och varannan är en Thin Lizzy-cover. Att sedan det egna materialet ofta påminner starkt om Thin Lizzy-låtar och att sångaren Ricky Warwicks röst påminner om Phil Lynotts ger trots allt bara känslan av att man har bevittnat ett coverband. Man kan bara hoppas att de kan och vågar anamma ett eget sound i framtiden, men det jag hörde och såg på Sweden Stage imponerade inte speciellt. Några av Lizzy-låtarna de lirade var “Jailbreak”, “Massacre”, “Rosalie”, “Emerald”, “Whiskey in the jar”, “Cowboy song” och “The boys are back in town”. Den sistnämnda avslutade hela giget. Inledde gjorde de med den egna “All hell breaks loose” och sedan körde de “Bloodshot”, “Bound for glory”, “Hey Judas” och ” Valley of the stones ” från den egna plattan. Ytterligare några tillkom säkert, men det var inget som förändrade världen i alla fall.
Rush har varit i Sverige en del på sistone. 2004, 2007 och 2011 spelade de på Globen och undertecknad besökte samtliga arrangemang. Men att den kanadensiska trion skulle komma till SRF och fullkomligt golva mig för en fjärde gång trodde jag väl knappt var möjligt. Delvis lirar bandet generellt inte på festivaler eller utomhus, och dessutom hade de hela sin överväldigande show med sig. Dessutom var detta Rushs allra första turné med fler än bara bandmedlemmarna på scenen samtidigt. Den här gången hade de nämligen en stråkkvartett med som fyllde upp ljudbilden extra mycket.
SRF gillar att bjuda sin publik på sådant de gärna kallar “exklusivt” och ibland kan det vara si och så med hur “exklusivt” det verkligen är, men den här gången hade festivalledningen verkligen anledning att sträcka på sig riktigt ordentligt och skrika ut ordet med storstilade versaler. Showen började med en film, så som Rush brukar starta sina konserter, och scenen är full med popcornmaskiner, trattar och allsköns prylar. Man lirar saker som “Subdivisions”, “The big money”, “Grand designs”, “Limelight” och en rockigt larmig “The analog kid” innan det är dags för Neil Peart att köra sitt trumsolo i “Where´s my thing?”. Sist ut i del 1 av showen är “Far cry” och vi bevittnar explosioner, filmer och tickande klockor.
Det är under del 2 som Clockwork Angels String Ensemble som de kallar sig, kliver upp på ett podium bakom bandet och går loss på sina stränginstrument. Även denna del inleds med en rolig film där elaka trollvarianter på Geddy Lee, Neil Peart och Alex Lifeson, som hävdar att de inte är dvärgar, gör livet surt för en stackars man som bara gör sitt jobb.
Eldar flammar upp och rök sprider sig och man spelar ett gäng finfina låtar från senaste albumet. Det är “Caravan”, “Clockwork angels”, “The anarchist”, “Carnies”, och “Headlong flight” som Peart också förgyller med ett av sina makalösa trumsolon. Dessa låtar följs upp av “The garden” och några gamla godingar från 80-talet som “Red sector A”, “YYZ” och “The spirit of radio”. Under den sistnämnda har stråkensemblen lämnat över scenutrymmet till Rush-trion själva igen.
De som älskar bandets äldre, klassiska hårdrocksmaterial från 70-talet får via extranumren sitt lystmäte tillfredsställt. Men först visas givetvis ännu en intro-video, nu baserad på Tom Sawyer-låten, och efter den spelas “2112 Part I: Overture”, “2112 Part II: The temples of Syrinx”, “2112 part VII: Grand finale” och så går bandet av scenen till ett hejdlöst jubel. De som har bråttom därifrån riskerar att missa outro-videon som avslutar Rush-showen, men själv står jag kvar, helt begeistrad av den helhetsupplevelse jag nyss bevittnat.
Hur ofta har en rockshow allt? Nytt material, delvis så vackert att det gör ont i själen, gamla låtar som ger en nostalgikick, och en del udda låtar som man knappt minns förrän man hör dem. Till det ett band som låter suveränt, lirar fantastiskt och verkar ha kul medan de gör det. Och så den visuella upplevelsen med sina roliga filmer, vackra filmer, eldarna, explosionen, den psykedeliska inramningen, kugghjulen, det snurrande trumpodiet, ljusriggarna som förändrade sig och rörde sig. Alltihop framstod som en enda stor färgsprakande dröm. Nog var det lite som att befinna sig i en fantasifullt skapad saga. Detta var en oerhört snyggt producerad show på alla sätt och vis. Man kunde inte gå därifrån minde än lycklig och helnöjd.
De sista konserterna under SRF 2013 bestod av en olycklig krock. Nämligen den mellan Avantasia och Paradise Lost. Några andra krockar hade också infunnit sig under festivalen, men detta var den mest tragiska för min del. Jag valde dock att se Paradise Lost eftersom jag aldrig sett de förut, trots att jag lyssnat till skivorna sedan Gothic kom 1991. Jag ångrade inte mitt val. Bandet lät bra, mycket bra.
Engelsmännen fick hålla till på Sweden Stage borta i mörkret, och publiken som drogs till akten som började vid midnatt var inte överväldigande stor. Men där fanns folk. Efter Rushs pråliga, påkostade och färggranna show var Paradise Losts uppträdande en direkt motsats. Ingen show alls. Sparsmakat, naket och med en sångare så stel och intetsägande att han kunde ha varit död. Om han inte rörde på käkmusklerna då han sjöng. Och tog några steg ibland. Och skrek till publiken som gick mot utgången att de åtminstone kunde klappa takten när de uppträdde så otrevligt att de lämnade giget. Låtarna vi fick höra var i tur och ordning “Widow”, “Honesty in death”, “Erased”, “Forever failure”, “Soul courageous”, “In this we dwell”, “Pity the sadness”, “As I die”, “Tragic idol”, “The enemy” och “One second”. Sedan var det dags för extranummer, och trots att jag fick intrycket av att Nick Holmes helst hade kastat miken på golvet, satt sig i en bil, åkt till närmsta flygplats och dragit hem till England istället för att stå och sjunga för oss mitt i natten så levererade gruppen faktiskt hela fyra extranummer. Det var “Enchantment”, “Fear of impending hell”, “Faith divides us – Death unites us” och “Say just words”. Sedan var det över. Sedan var det slut. Finito. Både för Paradise Lost och hela Sweden Rock Festival. Spelar ingen roll hur mycket man klappar i händerna längre. Inga fler låtar kommer att spelas. Bara att bege sig till sovsäck och tält igen. Låta hjärnan spela upp sina minnen av de senaste dygnens alla upplevelser. Somna, drömma, vakna och åka hem. Till nästa år. Då ses vi igen, Sweden Rock. Det vet vi att vi gör. Alltid.
