OMD – Joakim från Covenant frågar ut förebilden

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Gästskribent )

Zero förde samman Joakim Montelius från svenska Covenant med kollegan och förebilden Andy McCluskey i Orchestral Manoeuvres in the Dark (OMD). Föga oväntat blev det ett spännande samtal mellan två välkända och inflytelserika musiker.

Jag sitter och våndas över det här samtalet. Orchestral Manoeuvres in the Dark har nog spelat större roll för mig än något annat band med undantag av Kraftwerk. Och det kommer från så mycket mer än bara deras musik. Det har att göra med en kraftmätning med min far när jag var fjorton år gammal. Och det handlar om sorg och romantik. Kärlek och våld. Kallt krig på riktigt, för jag är så gammal att jag aldrig glömmer tiden när allt var svart eller vitt. Eller postmodernt romantiskt.

Javisst. Det är coolare att citera Cabaret Voltaire, NON, tidiga Human League eller Neubauten som referenser. Men det skiter jag i. Laurie Anderson och OMD formade min värld den onda sommaren när jag till slut skaffade min första synth och min första trummaskin i Storebrors år 1984. Jag dyrkade OMD och grät (på riktigt!) när de föll offer för sin egen storhet och blev tidernas näst värsta parodi på sig själva.

Under lång tid var de döda för mig.

Så döm om min förvåning när Zero plötsligt erbjuder mig en chans att prata med mina gamla hjältar. Jag har träffat de flesta. Man gör det, om man hänger med rätt folk tillräckligt länge. Men jag har aldrig träffat någon från OMD. När jag nu sitter här vid telefonen och väntar på att atomuret som styr min klocka ska säga “This is Helena, this is Helena” funderar jag på allvar på att fly fältet och behålla mina träskalliga åsikter. Men…

“Hi Joakim, Andy speaking”, säger någon i andra änden när jag slagit numret. Innan jag ens hunnit säga bä får jag höra att OMD är på gång att ordna USA-visum för att vara med på Coachella, något de tydligen velat göra länge men inte kunnat få till förrän… “hang on, Joakim, I know you’re a geek so speak to our house geek Paul” och “uh, hullo, who is this?” hör jag i luren. Först nu fattar jag att jag faktiskt pratar med killarna som gjorde “Maid of Orleans”.

“Hej Paul”, säger jag. Jag vet plötsligt vad jag ska fråga. “Hur gick det egentligen till när ni gjorde era magiska körer, way back when?”

“Jo, vi hade byggt en multikanalstudio. Jag var helt fascinerad av vår Mellotron och så dök en kompis upp med inspelningar från en lokal kör och frågade: ’Kan vi lägga dem på er bandspelare så länge?’ Vi spelade in en ton per spår och plötsligt kom jag på att man kunde göra melodier genom att dra reglarna upp och ned. Jättekonstiga ackord. Sedan fick vi en Emulator att sampla med och då blev det ju lite enklare…”

Jag måste erkänna att jag “gikade loss” helt på att få prata med mannen bakom min barndoms ljud. Så jag undrade genast:

“English Electric… den låter som om den är gjord på datorer, tycker du att det låter som framtiden?”

Paul: “Ja. Jag sålde faktiskt min Prophet 5 när jag insåg att Arturias mjukvaruversion lät lika bra. Och moderna musikprogram ger oss enorma möjligheter. Vi måste inte kämpa så hårt.”

Och där har det återuppståndna OMD något gemensamt med både Karl Bartos och Kraftwerk. Modern teknik har faktiskt inte hjälpt dem att utvecklas, rent musikaliskt. Jag undrar vad som hände med hantverket. Samma hantverk som jag själv ägnat mitt liv åt. Är det så att om man en gång kämpat, har man då licens att vila på sina lagrar?

“Absolut inte!” hävdar Andy McCluskey. “Vi har haft tur. Det tog oss lång tid att hitta tillbaka till varandra. Och det var inte alls givet att vi skulle göra ny musik tillsammans. Men det blev så att vi inte kunde låta bli. Nu är hela mitt hus fullt av folk som kommer hit för att åka iväg med oss. Det är otroligt.”

“Vart är ni egentligen på väg?” undrar jag.

“Vi gör vad vi borde ha gjort i slutet av åttiotalet”, säger Andy och berättar att han börjat cykla för att orka med att göra sin spattiga dans varje dag i flera veckor, som han uttrycker det. “Vilken spattig dans?” undrar jag som aldrig ens funderat på OMD i de banorna. “Kom igen, Joakim, som om inte du vet hur det är att ryckas med inför en massa folk utan att kunna kontrollera din kropp? Det är skitjobbigt vid min ålder”, blir svaret.

Det är tydligt att OMD har bättre koll på sina arvtagare än de flesta. Jag vill gärna få reda på vilka rykten som gör att han vet att jag dansar som en vit vessla på Madagaskar. Men jag är för blyg för att fråga.

“Men jag menar, vart är ni på väg rent musikaliskt?” insisterar jag.

“Tillbaka till framtiden som vi ville att den skulle bli”, säger Andy innan han hoppar på sin cykel.

Där sitter jag med en tyst telefon i handen och tänker på vad jag själv försöker åstadkomma och beslutar att OMD för mig, det är en känsla mer än ett faktum. Att de satte toner och ord till känslor jag hade för nästan 30 år sedan är en stor sak i min värld. Att de ger sig på att försöka framkalla den känslan igen, hos sina miljoner gamla fans, är inte bara galenskap. Det är inte ens tjurskallighet eller ett försök att mjölka några extra pund till pensionen, för det tror jag inte de behöver. Jag tror faktiskt att OMD vill återknyta till något de hade och sedan förlorade.

Och jag tror att jag vet vad det är de jagar. Vapnet är ett öppet sinne och målet är ett hjärta som blöder för en förlorad värld. Hoppet? Tja, det kan man ju inte jaga utan att veta vad det är man vill ha.

Gästskribent: Joakim Montelius