Covenant – Bort från Babylon

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

Feta technobeats och mäktiga, melankoliska refränger. Dystopiska stämningar och mörka, filosofiska texter. Så långt skulle beskrivningen kunna gälla praktiskt taget vilket Covenant-album som helst. Men Leaving Babylon bjuder även på teatrala inslag, akustiska gitarrer och en hjärtskärande cover. Zero har pratat med Eskil Simonsson och Joakim Montelius om deras åttonde album, samarbetet med de nya bandmedlemmarna och framtiden.

Covenants nya album, Leaving Babylon, skulle kunna beskrivas som en mångfacetterad historia. Ett par låtar är lättnynnat poppiga, medan Helsingborgsbandet på andra ställen visar upp sig från en djärv och experimentell sida.
– Vi har alltid velat göra popmusik, men inte enligt regelverket, förklarar Joakim. Det måste finnas ett motstånd, något som går på tvären och skaver lite i öronen. Vår ursprungliga idé, när vi startade bandet, var att väva ihop olika influenser till pop. Vi var aldrig riktigt del av “synthsvängen”, utan fascinerades mer av hårda och udda grejer. Vi lyssnade mycket på noise, men gillade samtidigt techno och ambient. I teorin borde det vara svåra element att kombinera. Men vi bakade ihop allting och efter en del trixande blev det faktiskt popmusik istället för bara en salig röra. På senare år har ingredienserna i “Covenant-kakan” emellertid börjat skiktas upp igen. Det är nog därför Leaving Babylon kan uppfattas som väldigt polariserad, även om jag tycker att vi gjort både poppigare och mer experimentella saker tidigare i karriären.

Precis som på tidigare skivor bjuds det på ett par dansgolvsrökare. Både “Prime Movers” och singelsläppet “Last Dance” har potential att bli klubbfavoriter i höst.
– Även om jag inte är lika förtjust i “tranceljuden” som mina bandkollegor, så gillar jag hur “Prime Movers” byggs upp successivt, berättar Joakim. Låten växer sig stor och ger kraft och energi åt min text.
– Vi jobbade länge med “Last Dance” innan vi fick rätt på den, fortsätter Eskil. Vi hade ett par halvfärdiga versioner av låten, men kände oss osäkra på hur vi skulle gå vidare. Som tur är vågade vi släppa taget lite och ge den “eget liv”. Då ramlade pusselbitarna slutligen på plats. Jag är väldigt nöjd med slutresultatet och sjävklart även glad över hur fint den mottagits. Den gick rakt upp på första plats på den tyska alternativa listan, DAC, före storheter som David Bowie, Nine Inch Nails och Depeche Mode, och stannade på toppen i åtta veckor. Helt fantastiskt!

På mörka och dramatiska “I Walk Slow” gör sig ett, i Covenant-sammanhang, mycket ovanligt instrument hört. Nämligen en akustisk gitarr.
– Den spelas av vår nye medlem, Andreas Catjar, förklarar Eskil. Musiken i “I Walk Slow” är tagen från ett längre stycke, som han tidigare komponerat för teatersammanhang.
– Jag skrev texten till “I Walk Slow” för några år sedan, under en period när jag mådde väldigt dåligt psykiskt, utvecklar Joakim. Att skriva har alltid haft en terapeutisk funktion för mig och det har sällan något annat konkret syfte än att formulera känslor och tankar. Man skulle kunna säga att jag “torkar svetten ur själen med ord”, ungefär som när man torkar svetten ur pannan under ett pass på gymmet. Ibland blir det material till låttexter och då ger jag dem till Eskil. I det här fallet klippte Eskil ut en bit ur en längre text och testade att sjunga den till Andreas musik. Det visade sig passa otroligt bra ihop, nästan som om det fanns en djupare bakomliggande tanke. De vilda kontrasterna är låtens styrka, tycker jag. Andreas ensamma gitarr, helvetesoväsendet från hans specialbyggda synth, Eskils inträngande röst och mina självreflekterande ord…

Albumet avslutas med en hjärtskärande ballad, “Not To Be Here”, som expanderar Covenants musikaliska universum ytterligare.
– Den är skriven av Marcus Dimbodius, berättar Eskil. Jag lärde känna honom i samband med Zeros 15-årsfest häromåret, då vi båda stod på scen. Hans lågmälda och känslofyllda musik berörde mig starkt, så jag ringde upp och frågade om vi fick göra en nytolkning av “Not To Be Here”. Det visade sig att han skrivit den redan 2001, så han fick gå upp på vinden och leta fram gammal utrustning för att kunna ge mig ljudfiler att jobba med. Hursomhelst så blev det ett mycket lyckat musikaliskt möte. Just nu är det min favoritlåt på plattan!

De som införskaffat den limiterade dubbelversionen av Leaving Babylon kan även låta sig fascineras (eller kanske snarare hypnotiseras?) av den 76 minuter långa bonuslåten “Jag är fullständigt tung”. Det handlar om ett ambient-industriellt och experimentellt stycke, där författarinnan Helena Österlund läser minimalistisk poesi över suggestiva ljudlandskap.
– Jag ser den som en bugning åt vårt ursprung och som en liten spark i häcken på alla som tror att Covenant bara är en “smörig melodi med ett schysst beat”, ler Joakim.

“Babylon” används ofta som symbol för ett korrupt samhällssystem. Ordet har vidare blivit synonymt med förtryck. Enligt Joakim ska albumtiteln dock tolkas fritt.
– Jag tror de flesta har en egen uppfattning om vad Babylon representerar, även om de kanske inte alltid kan sätta fingret på den. Alla har hört Boney M sjunga “By the rivers of Babylon, where we sat down…” Många känner till historien om Babels torn från Bibeln och vet att Babylons hängande trädgårdar räknas som ett av världens sju underverk. Men ganska få känner till historien bakom allt det där. Jag menar, det är ju inte alla som studerat arkeologi, läst Jorge Luis Borges eller grottat ner sig i rastafariansk symbolik. Och det ska naturligtvis inte behövas heller. “Babylon” är en kulturell markör, som lyssnaren själv får ta avstamp ifrån. Det som lämnas bakom är helt enkelt ett personligt bagage.

På Leaving Babylon har, förutom Eskil och Joakim, även Daniel Myer, Daniel Jonasson och Andreas Catjar deltagit i låtskrivandet.
– Det har varit bra för oss med idéer utifrån, menar Eskil. Det här är vårt åttonde album, så det händer att Joakim och jag fastnar i gamla hjulspår. Det var dessutom väldigt trevligt när Daniel Jonasson kom ner till Helsingborg och jobbade i studion. Vi lyssnade på musik, umgicks och diskuterade. Det var lite av samma sköna “bandkänsla” som när Clas, Joakim och jag startade Covenant en gång i tiden.

På scen är det dock bara Eskil, Daniel Jonasson och Andreas Catjar nuförtiden.
– Ibland saknar jag att resa runt i världen med mina vänner, erkänner Joakim. Det var alltid den bästa aspekten av turnerandet. Men jag mådde inte bra av att “hänga i limbo”, som man gör mycket under långa turnéer. Dessutom är jag ingen naturlig entertainer, som gillar att stå i centrum på det sättet. Så när jag blev pappa kände jag att det var dags att fatta ett beslut. Jag valde att lämna turnélivet bakom mig, och på det stora hela är det nog det bästa beslut jag tagit, även om det var svårt.

Hur ser framtiden ut för Covenant? Har ni en långsiktig plan att hålla på lika länge som Rolling Stones eller tar ni en skiva i taget?
– Haha, nej, någon långsiktig plan har vi aldrig haft, skrattar Joakim. Covenant är liksom inte ett projekt i den bemärkelsen, utan snarare ett verktyg för kreativitet och ett medium genom vilket vi kan uttrycka vissa aspekter av oss själva. Det kan ta slut imorgon eller hålla på tills vi dör. Jag har ingen aning. Men jag gillar att det är så!

Joakim Montelius är inte bara maskinoperatör och mästerkock (för mer om hans kunskaper i köket rekommenderas Zero nummer 1/2008), utan även en ambitiös skribent, som både gjort artiklar åt Musikermagasinet och varit med och gett ut en bok, Verliebt in Schweden (2013), tillsammans med Christiane “Stella” Bongertz. Vi bad honom växla några ord med Andy McCluskey i OMD enligt modellen “ett samtal musikerkollegor emellan”. Resultatet kan du läsa här >> https://www.zeromagazine.nu/art.asp?id=392