Johan Kinde – Storm och längtan

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)

Sedan 80-talet har Johan Kinde framstått som en bekymmersfri dandy som burits genom natten på en våg av tömda glas. Men under den glamorösa ytan lurade hans bipolära sjukdom som utmynnade i en ångestriden natt för några år sedan då han satt ensam i sin lägenhet och försökte hindra sig själv att ta sitt liv. Det berättar han om i sin nya bok “Passera denna natt”.

2008 debuterade Lustans Lakejer-sångaren Johan Kinde med romanen “Någon sorts extas”, där läsarna fick följa ett ungt popbands genombrott, inspirerat av Kindes egna popkarriär i tidiga år. Nu har bok nummer två landat på diskarna och det är en självbiografisk och utlämnande berättelse där Kinde redogör för hur ett krossat hjärta i kombination med hans bipolära sjukdom framkallar en depression så djup att han under en kritisk natt är nära att ta sitt liv.

Men det är en bok som faktiskt skrevs redan för 30 år sedan, men då i form av en femminuters poplåt: “Stormen” på skivan “Sinnenas rike” från 1985.

“När jag var liten och låg där vaken långt in på natten/så kom min far och sa: försök kom till ro
Han hade sett mitt ljus när han vandrade där i mörkret/han var väl rädd att se mig likadan när jag blev stor
Pappa, vad är det för djävul som inuti oss bor?
En storm som inte har nåt slut/en vind inom oss som vill ut/ingen lugn, ingen ro förrän allt är slut
En eld som aldrig brinner ut/lika het fast allt bränsle är slut/den som bär den måste alltid härda ut”

– Det är en ganska bra iakttagelse. Vissa aspekter är snarlika, men på den tiden var jag inte suicidal. Det är den enda gången jag berört min far i en sångtext. “Stormen” skrevs typ -85 och många beskrivningar av min far i boken är från den tiden, säger Johan Kinde när vi genomför denna telefonintervju en gråmulen tisdag i oktober.

Kindes far är en centralgestalt i boken. Det var av honom som Kinde ärvde sin sjukdom. I boken förekommer flera tillfällen där faderns sjukdom gör sig påmind. Bland annat publicerar Kinde ett märkligt brev och skriver: “Om en annan person skrivit brevet och under andra omständigheter skulle det nästan vara komiskt.” Faderns ord är förvirrade, men trots vissa betänkligheter väljer Kinde till slut att visa upp brevet i all sin patetik, precis som han inte heller ryggar för sin egen ömklighet. Han blottar sin mentala ohälsa, sina (visserligen modesta) drogvanor, sina skuldkänslor, ett par sexuellt skamfyllda ögonblick, sin pengabrist och sina misslyckanden.
– Det finns såklart saker jag har utelämnat. Jag valde ut de delar som var viktiga och speciella för mitt liv. Men jag ville även att boken skulle vara underhållande så folk vill läsa den. Jag ville ha en svart ton, men hoppas att folk även tycker det är roligt, exempelvis avsnittet med bipackssedlarna på tablettburkarna där det stod att en biverkan om man tar tabletter mot ångest är att man kan få ångest. Det var inte roligt då, men framstår som ofrivillig komik i efterhand.
– Det finns en fara i att framstå som för ömklig och gnällig, så att folk till slut tycker: men ta livet av dig då. Det är en svår balansgång. Samma sak i skildringen av min far som led av samma sjukdom, men samtidigt var en fantastisk far. Jag ville gestalta honom utan att skylla på honom, och beskriva hur sjukdomen kan drabba en egentligen rationell människa. Den är megalomanisk i sin patetiska knäpphet.

En annan central figur är Kindes syster. Hon har inte medverkat till boken mer än att Kinde diskuterat viss kronologi och liknande med henne. Hon har dock gett sitt fulla medgivande till att boken ges ut, trots att den inte alltid ger en så smickrande bild av familjen.
– Hon tycker om den jättemycket och var en av dem som jag visade partier ur boken för. Hon växte upp med detta i ännu högre grad än jag, eftersom hon var äldre och vill också att sjukdomen diskuteras.

Några år efter den tidsperiod då boken utspelas gav Kinde ut skivan “Elixir”. Läser man texterna så här i efterhand är det lätt att tolka in både Hanna (den yngre kvinna som krossar hans hjärta i boken) och hans ångest i en mängd av låtarna, men Kinde förnekar att det skulle vara så, även om alla hans låtar har någon form av verklighetsförankring. Den enda låt som möjligtvis har någon egentlig koppling är “Ung igen”, som handlar om en man som slängt bort sitt liv, vilket är lite av samma utgångspunkt som boken har.
– Låtarna på “Elixir” vet jag precis vilka flickor de handlar om, och ingen av dem handlar om Hanna, säger Kinde men avslöjar att det dock finns en ny låt som hon varit inspirationskälla till.

I boken är det Hanna (ett fiktivt namn) som blir den utlösande faktorn till Kindes depression. Han vill dock inte lasta henne, utan förklarar att sjukdomen legat latent under hela det slarviga liv han levt. Ett krossat hjärta får honom knappast att må bättre, men det är samtidigt något som de flesta människor upplever och tar sig genom utan att hamna i ett bottenlöst hål där självmord känns som den enda utvägen.
– Jag vet inte om hon har läst boken, jag har inte träffat henne sedan boken kom ut. Jag skyller inte på henne, hon gjorde inget direkt fel. När jag fick mitt hjärta krossat utlöste det en orimlig överreaktion hos mig som egentligen berodde på något annat. Som jag säger i boken: hjärnan förstod det men inte hjärtat, och hjärtat påverkade till slut hjärnan.

Trots sin bipolära sjukdom var avgrunden Kinde hamnade i 2007 bara den andra riktiga depression han haft. Det första kom 1996.
– Den var inte lika illa, men utlöstes av en snarlik situation. Den gången behövde jag inte söka hjälp, men det kanske jag skulle ha gjort, säger Kinde och berättar att han idag äter medicin, men försöker att ta en så låg dos som möjligt för att inte riskera att hans sinne och personlighet rubbas.
– Det var många, många nätter som ledde fram till den natten som beskrivs i boken. Jag funderade på att ha med en epilog och berätta om tiden efteråt. Det tog väldigt lång tid innan medicinen började verka Jag gick med depressionen i två-tre månader. Efter natten som jag beskriver som en vattendelare följde flera mörka nätter. Det var som att komma tillbaka till livet när medicinen började fungera, säger Kinde och berättar om när han förstod att han var på väg upp ur hålet.

Han hörde låten “Saw Something” från Depeche Mode-sångaren Dave Gahans andra soloskiva, och märkte att han plötsligt kunde gilla musik efter en lång period utan förmåga att uppskatta saker.
– Jag tänkte: oj, jag reagerar på en låt. Då insåg jag att jag var på bättringsvägen.

Hur mår du idag?
– Jag mår bra för det mesta. Mina vänner har känt till hur jag har mått, men i samband med utgivningen har jag “outat” sjukdomen och mig själv för svenska folket och det har varit ganska stressande, vilket det alltid är med nya skivor och böcker när man blir bedömd och så. Jag borde ju ha hajat det kan man tycka, ha ha. Lite av känslan kom tillbaka och den stressfaktorn har gjort att jag blivit lite sådär…orolig. Det sliter lite på psyket.

I boken nämns din kompis Jean som något slags motpol till dig. Finns han på riktigt eller är han bara en sorts elegant berättarteknisk lösning för att beskriva din egen sjukdom och tillfrisknande?
– Jag önskar att jag var en så genialisk författare, men han existerar faktiskt. Men det är inte hans riktiga namn. Han har sin femte njure nu. Det är fortfarande samma njure efter sju år, så jag är väldigt glad för hans skull. Honom använde jag mycket i boken för att jag kände skam för att jag sitter och ojar mig för mina psykiska problem, medan han har fysiska problem som kan kosta honom livet.

Jag gillade debuten “Någon sorts extas”, men tycker du har tagit ytterligare ett kliv som författare med “Passera denna natt”. Har du fått någon hjälp med skrivandet?
– Inte med själva skrivandet. Jag skriver helt själv och bollar lite idéer, sen när boken är färdig har jag kontakt med en redaktör. Det hon har hjälpt mig mest med var att få ordning på de uppbrutna perioderna så att man förstår vilken period som utspelar sig när, och såklart en del rena slarvfel.
– En kompis sa: det här är faktiskt riktig litteratur, ha ha. Jag har tillbringat ett helt liv med att skriva låttexter, men det är mycket svårare med en bok. Har du en låt som inte funkar så visst, du har lagt ner en viss tid, men det är bara att slänga och börja om. Med en bok måste du ha en bärande idé från början. Vill man ändra på något på sidan 180 måste man kanske ändra något på sidan tio för att det ska hänga ihop, och så är det ju inte när man skriver låtar. Och med en låt är det en mer omedelbar belöning. En bok måste du ha klar, åtminstone ett helt kapitel, innan någon kan läsa det.

Kinde avslöjar att han redan bär på flera idéer till kommande böcker. Hittills har hans två böcker haft stora självbiografiska drag, men framöver vill han söka sig ännu mer mot romanformen.
– “Passera denna natt” är självupplevd, men skriven som en roman. Den har ett språk som man inte brukar läsa i självbiografier. Min förhoppning är att nästa bok blir en bok där jag själv inte är någon av personerna. Det känns som en utmaning.
– De böcker jag gillar är när författaren skiner igenom, och personerna i boken inte bara finns i författarens huvud. Det ska inte bara vara “hittepå” utan det måste finnas blod i dem; därför kommer nog min livserfarenhet och de existentiella frågor jag upplever att färga av sig även om det inte handlar om mig.

Även om Kinde de senaste åren fått igång en fungerande författarkarriär är musiken inget han tänkt att lägga på hyllan. På en crowdfundingsida (se länk nedan) kan man just nu stödja en kommande soloskiva med Johan Kinde. Där skriver han:
“Med mitt nya band vill jag repetera in helt nyskriva sånger samt helt nya versioner av (huvudsakligen) Lustans Lakejer-låtar och några låtar från min två tidigare soloalbum. Alla texter kommer att vara på svenska. Skivan kommer att vara helt och hållet akustisk, men den kommer ändå att innehålla all den spänning som förknippas med Lustans Lakejer. Det jag vill göra är ett album med dramatiska sånger och lika dramatiska arrangemang; ett album fyllt av skönhet, vemod och passion.”

När detta skrivs är det en bit kvar till målet, men Kinde är hoppfull.
– Annars får jag göra på något annat sätt. Vi måste få snurr på högsta nivån, som innefattar en exklusiv middag. Det finns bara tolv platser, men vi måste nog gå ut med exakt var det kommer att vara. Det finns en hel del välbesuttna människor som jag hoppas hakar på den här högre nivån. Vi hade tänkt att ha en ännu högre nivå där folk kan beställa hem bandet för en privat spelning, men tyvärr är maxtaket 1000 euro.

Finns det läsare som inte vill riskera att världen går miste om en Johan Kinde-skiva, bör de omedelbart gå in på crowdfundingsidan och stödja projektet. Varför inte på den högsta nivån där det bland många andra saker ingår en högklassig middag tillsammans med Johan Kinde?
Det lär bli en natt som inte kommer att passera obemärkt förbi.

Stöd Johan Kindes nya skiva på: https://www.fundedbyme.com/en/campaign/4623/solo-album-johan-kinde/