För tre år sedan presenterade Elias Eriksson, tidigare sångare i Boris & The Jeltsins, soloprojektet Stilla Havet med den postpunkiga skivan Början på ett slut. Tre år senare är Stilla Havet tillbaka, den här gången som trio och med ett helt nytt sound. På den nya skivan Brinnande horisont blandas syntar och trummaskiner med hopplöshet och elegans. Resultatet är en av årets bästa svenska popskivor.
Zero tog ett snack med Elias Eriksson inför kvällens releasefest i Stockholm.
Vad har fått er att ta det här steget mot synthen?
– Det är inte bara vad vi sjunger om, vi ville få till dramatiken och de stora gesterna, fånga en mörkare samtid och ett mörkare uttryck. Så vi har jobbat med mycket gamla synthesizers. Sedan är det fortfarande gitarrer med. Det här mörkret handlar inte bara om naturen, det är socialt också. Texterna är ju en beskrivning av en verklighet som vi upplever den, vi gör inte anspråk på att vara en korrekt beskrivning, från dagishämtning på Ringvägen till en hotad världsbild.
Det låter lite som en skiva som skulle kunna vara inspelad 1986.
– Vi vill inte göra en retroskiva. Vi ville plocka 80-talets guldkorn, att inte vara rädd för att vara pretentiös, att våga ta ut svängarna, att inte stirra ner på skorna. Det är ju en bild av 80-talet vi försöker fånga, jag har ju själv bara vaga minnen av det, jag är född 1984. Bilden är härlig, att det är fest med axelvaddar och dry martini, samtidigt som det finns ett ständigt hot av kärnvapenkrig. Det är en speciell känsla.
Var det en svår balansgång, att undvika att det bara blev nostalgi av det?
– Det låter kanske mer nu när vi snackar om det, men när vi satte oss ner och skrev låtarna hade vi inte en sådan tanke, vi hade idéer och ambitioner och pretentioner, sedan fick det en sådan färg. Men även om man kan förstärka det grafiskt, så kommer det från hjärtat, vi ville hitta ett jävligt starkt uttryck som inte skäms för sig, som vågar göra stora anspråk, samtidigt som man ska kunna dansa till det, med isande syntar.
Var och när skriver du?
– Första skivan skrev jag själv och det har jag ju även gjort tidigare. Nu har vi skrivit tillsammans, jag och August (Borg, bandkollega). Det är en helt ny process, men det är väl också därför det har blivit så bra. Förut har man haft en idé och sedan repat och därefter spelat in, nu har vi skrivit och spelat in samtidigt. Det har varit möjligt nu när vi har jobbat med synthar och digitala instrument. Och före Stilla Havet skrev ju jag och August musik tillsammans i femton års tid. Men det blir annorlunda när man är två och ska jobba med text, det finns en risk med att man förlorar det personliga anslaget, samtidigt som man får möjligheten att hitta ett uttryck som fler kan relatera till. Och jag tycker att vi har hittat fler allmänmänskliga uttryck, mycket av skivan handlar om allmänmänskliga problem, det vi möter i vardagen, med socialt i våra relationer, eller i ensamheten.
Blir det annorlunda att sjunga texterna nu, när allting inte kommer från dig?
– När vi går upp på scenen med Stilla Havet då kan vi inte tveka en sekund, för att det ska bli genuint och man ska förmedla något, då kan man inte darra på manschetten, då ska man ta en jävla rörtång genom halsen och rycka upp uttrycket. Jag är ointresserad av artister som är baserade på gester och som inte får sitt uttryck uppdraget på det sättet.
Den här eleganta hopplösheten, var kommer den ifrån?
– Det är de stora gesterna, vi har jobbat igenom det här jävligt väl. Vi sätter höga ambitioner, det har tagit över ett år att få ihop det här. Då har vi förutsatt oss, det ska inte vara några rockfloskler, då kan man ta till rörtången, men också elegansen från litteraturen. Jag är supernöjd med resultatet.
Du har gått från punk till postpunk till synth. Som Joy Division och Ultravox. Du har tidigare beskrivit det som en ”trött gubbgrej”, att man inte orkar träffa folk så börjar programmera istället.
– Haha, jag får nog backa från det där. Det finns en naturlig följd i det där, vår utveckling är ganska bunden till det mönstret. Punkrocken back in the days blev new wave, det är den entropin vi följt, vi står inte och stampar i samma grej. Vi har förhoppningsvis med oss energin från Boris & The Jeltsins. Det känns som ett naturligt steg.
Men är det så, när punkaren blir gammal blir han synthare?
– Ja, kanske. För vår del började det här soundet i det vi kallar Pyongyang-trilogin, EP:n Verklighet och Fantasi som vi spelade in i Nordkorea, där bröt vi med det gamla.
Stilla Havet började som ett soloprojekt, när ni spelade live efter första skivan var det i stort sett ditt gamla band Boris & The Jeltsins på scenen, nu är ni en trio. Vad är egentligen Stilla Havet?
– Det är en entitet, snarare än ett band. Det känns kreativt och befriande, det blir ett kreativt kärl som vi kan använda. Just nu kör vi så här, det passar den här musiken. Om det blir hiphop kanske vi tar in en DJ och en breakdansare. Fast det blir det nog inte. Hade det varit ett soloprojekt, hade det ju hetat Elias Eriksson.
Förra helgen spelade ni på ert skivbolag Novotons 15-årsfest. Vad händer med låtarna när ni spelar live?
– Det var jävligt kul. Det var första giget med nya plattan i ryggen. Ingen hade hört materialet innan, det är speciellt för oss. Det var svinkul när man har hållit på och filat på det i flera år och sedan släppa ut, det är katarsis, det är en förlösande eld. Sekunderna efter är det bara aska kvar, sedan bygger man upp det. Nu ska vi fortsätta med det. Det här bombastiska lämpar sig väldigt bra live.
Har ni försett de gamla låtarna med axelvaddar?
– Nej, vi kör nästan inga gamla låtar, bara från nya skivan och EP:n, det är härligt.
Ikväll, fredag, är det releasefest för skivan på Paradiso i Stockholm. Vad kommer att hända?
– Vi kör två liveset, vi håller på att rodda med rökmaskiner och laser och stroboskop just nu. Sedan blir det ett bildspel från Nordkorea och DJ:s.
Vad händer sedan?
– Vi spelar på Kapsylenfesten i Stockholm nästa helg. Sedan har vi lite planer på att spela i landet till hösten. Vi håller på att kolla på ställen nu.