Access:Icarus – Monuments

Storslagen arenarock/pop från Hamburgbaserad trio i glitterkläder, kan det vara något? Access: Icarus gör melodiösa låtar och säga vad man vill om titeln, men Monuments passar den pompöst monumentala musiken i alla fall. 

Monuments börjar bra med snygga ”Eye of the storm” men sedan tappar de snabbt mitt intresse i låtar som ”Faceless”, ”Surrender” och allsköns sliskiga ballader. Det låter som att trion blandar snäll metal med emo, danspop, operettmusik och moderna schlagers. Visst är det snyggt och välarrangerat. Sången låter så proffsig att den blir könlös och allting sitter som förväntat, tajt som en korsett av läder, trä och järn på en adelsdam år 1550. Ingen kan ta ifrån Access: Icarus att de kan skriva inställsamma låtar, melodier som man tycker sig känna igen men inte kan placera var man hört dem, och så soundet som är skapat för att tillfredsställa en stor publik som inte vill bli störd eller överraskad. Kort sagt: detta är väldigt välgjort, extremt kommersiellt, men också rätt trist. Oftast i alla fall. Monuments innehåller ett par spår som även jag kan svälja, förutom det redan nämnda inledningsnumret så uppskattar jag ”Empires”, ”Sunshine” och bombastiska ”Titan´s march”, men räcker detta för att jag ska sitta och lyssna igenom 54 minuter med glittertyskarna på min fritid? Nej, dessvärre inte. Jag blir mätt tämligen fort, som efter alltför mycket julmat, inmundigad på alltför få dagar. Samtidigt kan jag förstå de som gärna snaskar vidare på resterna. Det är troligtvis den yngre delen av samma publik som följer diverse Idol-vinnare och Melodifestivalspektaklet, kanske också ett och annat Muse-fan som inte är alltför nogräknad. Jag räknar mig inte till nämnda målgrupper.