Svarta Sanningar – Kapitel 1

Sedan Screamin´ Jay Hawkins dagar på 50-talet har ockultism och rockmusik varit vapendragare, existerat sida vid sida i symbios, ofta attackerad av världen utanför. Svarta Sanningar är ett nytt band. Kapitel 1 är namnet på deras första ep.

Första gången jag kom i kontakt med Klas Bohlin var 2007 då hans grupp Depressive Art föll mig på läppen. Året efter gav han ut en soloplatta under eget namn. Då var det pop som gällde. Några år senare recenserade jag hans psykedeliska band The Fantastic People som kom ut med sitt debutalbum. Därefter har det varit tyst från Borås. Tills nu. Svarta Sanningar låter inte alls som jag förväntade mig att de skulle låta. Jag tänkte att antingen blir det något tungt och mörkt i Black Sabbaths anda eller så blir det brutalt och skitigt som tidiga Venom, eller allra roligast, någonting i stil med band som Blood Ceremony, Pentagram eller The Devil´s Blood. Men nej, Svarta Sanningar gör en annan grej. Först och främst har de svenska texter, vilket både är modigt och välkommet. Sedan lirar de en melodisk och oväntat lugn rockmusik, närmast vemodig sådan, och skulle jag genreplacera stuket skulle det hamna i det skärsår som går precis mellan hårdrock, postpunk och emo. Just emo-faktorn känns lite negativ och är den del av det hela som gör mig tveksam till Kapitel 1. Jag hade hellre hört mörk ångestladdad och lite experimentell rockmusik än den snällare, lite sorgsna sidan av Svarta Sanningar, men Kapitel 1 skapar definitivt förväntningar på Kapitel 2. Kapitel 1 innehåller fyra låtar, varav jag tilltalas som mest av de två sistnämnda, nämligen ”Nekromantik” och zombiestoryn ”Experimentet”. Dessa spår sätter sig i skallen tämligen fort och tål upprepade lyssningar. Svarta Sanningar består av nämnde Bohlin (sång), Jonas Persson (gitarr), Håkan Carlsson (trummor) och Mattias Lejon (bas).