Anderson Paak – Oxnard

Ända sedan genombrottsalbumet Malibu har Anderson Paak varit en sådan där artist som gjort låtar bra genom sin blotta närvaro. Hans oemotståndliga energi och lekfullhet ger musiken en helt egen själ. Oxnard har ingen själ.

Anderson Paaks fjärde fullängdare är en besvikelse. Istället för den glädjefyllda hiphop-R’n’B-funk-soulen som vi är vana att höra från Paak, erbjuder Oxnard uppstyltad och rap-överviktig g-funk.

Det stora problemet med albumet har ett namn och det namnet är Dr Dre. Dre är ingen dålig producent, tvärtom. Han är en av de främsta hiphop-producenterna genom tiderna. Men att låta Dre producera för Anderson Paak är ingen bra idé. Dres klassiska hiphop-sound dränker Paaks artisteri fullständigt.

När man lyssnar på Oxnard känns det stundtals som att Anderson Paak inte riktigt är där. Hans själfulla melodier och rafflande trumvirvlar saknas. Paak rappar sig igenom nästan hela albumet. När han väl börjar sjunga är sången så pass nermixad i produktionen att han skulle kunna tas för en bakgrundssångare. Paak är bra på att rappa, men det är inte med rappen som han glänser allra mest.

Det närmaste vi kommer den souliga funk som blivit Anderson Paaks signum är med den tilltänkta hitsingeln “Tints”. Låten har allt en funkig sommardänga bör ha, ändå saknas något: Paaks energi. Låten får aldrig riktigt leva ut. Dessutom låter gästande Kendrick Lamar fumlig och oengagerad. Compton-rapparen som trivs bäst när han får vara seriös, hamnar helt fel över låtens glassiga produktion.

Lamar är inte den enda gästen som hamnar fel. På den mäktiga “Brothers Keeper” tvingas Pusha T lämna sitt tillbakalutade tonläge när han nästan ropar fram sina bars. Den pondus som annars kännetecknar Push är som bortblåst. Här låter han istället rädd och osäker.

Högen av klavertramp toppas på albumets sista låt “Left to Right” när Anderson Paak drar till med en fake patois-dialekt. Det är en lika dålig idé som den gången Drake försökte låta som att han var uppväxt i en Londonförort.

Det märks att Anderson Paak har haft stora ambitioner för Oxnard med konceptuella uppbyggnader, oväntade breaks och taktbyten. Men med Dr Dres hårda beats kommer ambitionerna inte till sin rätt. På albumet förs en polariserad kamp mellan den flytande musiken från Paak och de statiska beatsen av Dre. Det gör albumet förvirrat och dess mål diffust.

Oxnard är inte en dålig skiva. Den är full av välskrivna och välproducerade låtar. Men vem hade kunnat vänta sig att en artist färsk från sitt stora genombrott skulle släppa ett album som har vibbarna av en dammig hiphop-comeback. I skuggan av sin briljanta föregångare Malibu, kan Oxnard inte vara annat än ett platt fall.