Gregg Stewart – Gregg Stewart

När Gregg Stewarts två nya plattor landade här hade jag ingen aning om vem den skäggige amerikanen var. Jag satte på hans självbetitlade album och föll redan inledningsvis då låten ”R is for Rockstar” dånade ur högtalarna. Därefter fortsatte intresset att svälla.

Gregg Stewart rör sig inom ett tämligen traditionellt stråk av rock och pop. Han växte upp i en liten trailer park i norra New Jersey och fick sin första gitarr som 14-åring. Tillsammans med ett gäng avhoppare från plugget brukade han sitta i en lokal tvättomat och lira. Busfröna kopplade ur tvättmaskinerna och kopplade in sina förstärkare istället. Vid 16 flyttade Stewart till Kalifornien för att plugga konst och avsluta högskolestudierna, men istället hamnade han på fabriksgolvet som truckförare och vid 22 års ålder befann han sig i Los Angeles där han skrev låtar åt andra artister. Snart hade han startat sitt eget lilla skivbolag, släppt sin första platta, han fick med sina låtar i kända tv-serier och filmer, turnerade sju gånger i Europa, gav ut fem plattor och 2017 släppte han inte bara detta album, utan även coverskivan Twentysixteen. Greggs självbetitlade album innehåller tio låtar som sångaren/gitarristen skrivit själv och förutom nämnda ”R is for Rockstar” håller jag Bruce Springsteen-aktiga ”Let´s go find a night”, new wave-popiga ”You´re the one”, souliga balladen ”Nobody like you” och mjukt svängiga ”When the work is done” allra högst. De övriga är inte heller tokiga och den enda jag upplever som lite irriterande är den väl lalliga ”Hey doncha”. Gregg Stewart är inte engelsman och han är definitivt inte Mick Jagger, men ibland låter han rätt lik Stones-sångaren. Det är någonting med uttalandet, med själva sättet att frasera vissa ord som gör det, tror jag. Inte mig emot. Gregg Stewarts sång funkar, likaså gör hans låtar och skivor.