Manic Street Preachers – Send Away the Tigers: 10 Year Collectors’ Edition

Manic Street Preachers återutger Send Away the Tigers från 2007 i bokformat med det remastrade albumet, demoversioner, b-sidor och rariteter fördelade över två cd samt en dvd med en konsert, singelvideorna, en intervju och bonusklipp från studion.

”Wear your love like it is made of hate, born to destroy and born to create” (”Autumnsong”)

Manic Street Preachers kommer nog aldrig mer att göra en skiva där de sparkar in dörren direkt och tar lyssnaren som gisslan utan att förhandla först, som på The Holy Bible. Och kanske skulle vi inte vilja det heller.

Tioårsjubilerande Send Away the Tigers var när den kom, med titlar som spänner från ”Indian Summer” över ”Autumnsong” till ”Winterlovers”, på många sätt en höstskiva under vad man kan betrakta som Manics egen brittsommar. Titelspåret och ”Your Love Alone Is Not Enough” (duett med Nina Persson från The Cardigans) förstår jag mig fortfarande inte riktigt på. Jag tycker helt enkelt att de är lite slätstruket ”Manics-by-numbers”.

Men det tar Nicky, Sean och James igen på exempelvis den heligt förbannade ”Imperial Bodybags”, även om jag saknar en extra twang-gitarr ovanpå psychobilly-riffet. Där missade du en förevändning att köpa på dig ännu en gitarr du egentligen inte behöver, JDB. Och visst finns det fler guldkorn i den walesiska gruvan. Jag kan bara föreställa mig svordomarna i studion när James försökte få Jimmy Page-stråken i ”The Second Great Depression” helt rätt. ”Indian Summer”, med arpeggio och valsrytm, struttar som ”A Design for Life” ett decennium tidigare. Och man kan bara le brett när James stjäl med sig halva Guns N’ Roses, inklusive Slashs witchfinder-hatt, till det ylande inledningsriffet på ”Autumnsong”.

Så för mig är Manics fortfarande det ilsknaste akademikergänget i balaklava, tiara, klänning, kamouflage-uniform och leopard väster om Midlands. Fast med ilskan nedskruvad ett par snäpp på termostaten och livremmen utsläppt ett par hål.

”Oh good God, I feel like a liberal” (”Rendition”)

Och det är inte slut på det roliga på cd2, med b-sidor och rariteter. När man landar bland spår som kastar sig mellan ”Anorexic Rodin”, den walesiske frihetshjälten Owain Glyndŵr (”1404”), den kubistinfluerade moderniströrelsen vorticisterna och citat som ”now is the winter of my discontent” ur Shakespeares Richard III är det bara att sträcka sig efter uppslagsverket, för nu har Nicky grävt i gamla kollegieblock med föreläsningsanteckningar igen. Allt detta varvat med Slade-glamrock på jullåten ”Ghost of Christmas” och en cover av Rihannas ”Umbrella” där JDB tar fram något som jag inte visste fanns i originalet. Vad det nu är, fanns det nog inte alls förrän i Manics version. På ett par av b-sidorna är det Nicky som sjunger, men efter ett tag lär man sig att tycka att hans sångröst är charmig. Intalar jag mig.

Som av ett lustigt sammanträffande är den timslånga konserten på dvd:n hämtad från ett regnigt Glastonbury 2007, platsen där Nicky Wire i det klassiska citatet några år tidigare uppmanat makterna att ”build some more fucking bypasses over this shithole”. Ett militärklätt Manics möts av ett hav walesiska flaggor (och en svensk) i publiken. Nicky har färgat håret rött och viktförhållandet mellan Sean och JDB är fortfarande det traditionella. Det är ett stabilt greatest hits-set med ”You Love Us”, ”Faster”, ”A Design for Life”, ”From Despair to Where”, ”La Tristesse Durera”, ”Everything Must Go”, ”Motown Junk” och några av de då nyare spåren. Nina Persson gästsjunger på ”Your Love Alone Is Not Enough”. Saxofonsolot i ”Ocean Spray” ger förstås alltid bonuspoäng.

Send Away the Tigers är inte ett av Manics starkaste album, men absolut inte svagt heller. Det omsorgsfullt sammansatta paketet, från bonusmaterialet till den genomarbetade formgivningen, lyfter skivan ett steg och gör att jag utan vidare kan sätta betyget 8 på 10-årsutgåvan.