Brett Anderson – Collected Solo Work

Edsel / Demon samlar Brett Andersons soloproduktion i en 5CD+DVD-box.

Under den något torra titeln Collected Solo Work återutges Suede-sångaren Brett Andersons fyra soloalbum under åren 2007 till 2011 med en liveskiva och en intervju-dvd.

Solodebuten Brett Anderson (2007) skrevs parallellt med The Tears, Bretts samarbete med gamle Suede-gitarristen Bernard Butler, och var säkert både därför och på grund av Suede självt ett medvetet steg bort från gitarrpopen. Med produktion av Fred Ball gjorde det stråkindränkta albumet nära nog fiasko bland kritiker och publik.

Att döma av dvd-intervjun i den här boxen var det först inför uppföljaren, Wilderness (2008), som Brett hade fått klart för sig hur totalt ute i kylan han befann sig i det rådande musikklimatet, vilket kan verka osannolikt för en utomstående betraktare. Artisten själv verkar alltid tro att han är fullkomligt respekterad av kritiker och fans och att nästa singel har alla möjligheter att bli en radiohit. Titeln ”Wilderness” fick något självironiskt beskriva hur Brett gav sig ut i lågbudget-vildmarken med begränsad studiotid och en cellist som enda medmusiker.

Slow Attack (2009) är kanske höjdpunkten i Brett Andersons solokarriär och det bästa exemplet på hans organiska mogen-indie. ”Wheatfields” har en lätt känsla av indisk raga och de abstrakta arrangemangen är ambitiösa och lyckade.

Black Rainbows (2011) spelades in före Suedes comeback, men släpptes först efter och kom lite orättvist bort i Suede-hypen. Det hörs att Brett börjar sakna gitarrpopen och behöver kliva upp från pianopallen och sträcka på benen lite, men det lätt Joy Division-inspirerade postpunk-soundet på Black Rainbows ligger fortfarande en bit från Suede.

Det är svårt att inte beskriva Brett Andersons soloplattor som Suede med allt som var spännande bortplockat. Där Suede-Brett var fixerad vid London, nattliv och diverse petroleumprodukter (från ”high on diesel and gasoline” till ”we’ll drink in the petrol fumes”), handlar solo-Bretts låttitlar om saker som ”Frozen Roads”, ”Dust and Rain” och ”Scarecrows and Lilacs”. Och medan Suede var som gjorda för att strömma ur en transistor på kebabstället vid halv fyra natten till söndag, är de här albumen lämpligare att lyssna på vid det rustika köksbordet på söndag förmiddag medan degen jäser i Aga-spisen. Men musiken är inte på något vis dålig, tvärtom. Den är ytterst genomarbetad efter konstens alla regler. Precis som degen då, om vi ska överanstränga liknelsen.