Immanu El – Hibernation

Immanu El har vuxit i kläderna och gjort ett mycket bättre album nu än då jag senast hörde dem, för fem år sedan. Då hette albumet In Passage och nu heter det Hibernation. Mycket passande titel med tanke på att vintern slagit till igen. 

Utanför fönstret ligger snön som fet fettvadd över buskar, trädgrenar, hustak och gräsmattor. En klass 2-varning har utfärdats av SMHI och snön fortsätter falla, medan människor pulsar omkring och fryser, påklädda från topp till tå. Under tiden lyssnar jag på Hibernation igen och får någon sorts samband mellan musik och väder, kanske eftersom inledande ”Voices” startar med orden ”through the winter night, in my darkest hour” eller för att andra spåret helt enkelt heter ”Winter solstice”, kanske för att skivomslagets rymdbild ger associationer till vintern, jag vet inte… Men Immanu Els nya platta blir lite som en filt att krypa ner under för att slippa frysa, som en öppen brasa i eldstaden eller en kopp varm choklad efter att ha halkat omkring där ute bland snöflingorna och frusit. Bandets drömpop har definitivt nått nya höjder sedan sist, och om det beror på att åren passerat och att musiker utvecklas med tiden som alla andra, eller för att de vann det juridiska slaget mot staten efter en lång process, eller om Grammis-nominerade producenten Johan Eckeborns närvaro väckt någonting inom herrskapet eller om införandet av synthar har gjort tricket vet inte jag, men resultatet är fint. Skivan spelades in i Florens under ett par veckor i våras och blev till en målning i toner som varar lite över 40 minuter – perfekt speltid för en skiva som denna! Låtarna växer med lyssningarna, atmosfären drar in en i bandets universum och snart ligger man bara där och njuter av det rogivande reningsbadet. Hibernation känns som starten på något riktigt intressant för Immanu El.