Presence Of Mind – Pure

Interpersonal (2014) var en lovande men ojämn och alltför snäll platta för att vara riktigt fantastiskt. Således var inte mina förväntningar till bristningsgränsen höga inför en uppföljare. Nu när jag inte bara har hört Pure, utan dessutom låtit den lira så fort möjlighet getts, är situationen en helt annan: Presence of Mind har tagit ett jättekliv sedan sist. 

Det finns absolut några riktigt bra låtar på förra plattan, men inga lika dunderbra som merparten av spåren på Pure. De irriterande schlagervibbarna som dök upp på förra släppet ibland är också helt borta. Presence of Mind låter inte längre som Depeche Mode-killarnas blyga, snälla och lite rädda lillebror. Grabben har fått horn i pannan och något mörkt i blicken. Jag vet inte var trion fått sitt nytända självförtroende och engagemang ifrån, men Pure är rena rymdraketen, och den har riktats mot höga mål. Faktum är att uttrycket har svartnat sedan sist, musiken har blivit starkare, mer stabil, mer varierad, och den ber inte om ursäkt för sig. Presence of Mind har experimenterat, vilket når sin kulmen i ”I Am Demon”, men det betyder inte att man glömt hur en bra refräng och melodi ska utformas. Tvärtom. Det finns gott om dessa varor här. Låtar som ”Brittle Bones”, ”You Behave Sometimes”, och ”Black Angel” borde toppa alla hitlistor och de två sistnämnda låtarna får skivköparen dessutom i två versioner: på engelska, samt översättningar då låtarna heter ”Svarta ängeln” och ”Du är bra ibland”. Bägge varianterna fungerar. Presence of Mind har nämligen en av Sveriges bättre sångare inom syntsvängen och han fixar att sjunga såväl på utländska som hemländska. Låter jag alltför euforisk? Det är för att det finns orsak till det. Den här plattan är nämligen utmärkt att dansa till, den svänger bra, den duger utmärkt att bara lyssna på, helst på hög volym, och ytterst få låtar flyter förbi här utan att lämna positiva spår. Nu är mina förväntningar inför uppföljaren löjligt höga… bara så ni vet.