Mats Hedberg – True Temperament

Den mångsidige gitarristen Mats Hedberg har i och med True Temperament skapat sin fjärde soloplatta. Albumet innehåller sexton instrumentala spår, titulerade på både svenska och engelska. Musiken är mestadels skriven av Hedberg själv eller tillsammans med någon annan kompositör. Undantagen är verk av inte helt okände Johann Sebastian Bach och skräckfilmsregissören John Carpenter. 

I mångas ögon kan det nog framstå som lite nördigt att på skivomslaget skriva ut i vilka takter låtarna spelas. På baksidan till True Temperament får vi t.ex. veta att ”Labyrinten – The Labyrinth” går i 9/8 och 8/8-delstakt, ”Vättarna – The gnomes” går i 7/8 och ”Dea ninfea mea – Nymph godess” går i 7/4. Hur underbart är inte det? Musikaliskt lyckas Hedberg med konststycket att blanda allsköns genrer och ändå få plattan att kännas som en jämn helhet. Hans vapen på nya albumet är främst akustiska gitarrer, men även elektriska förekommer i stor utsträckning. Visserligen skrev jag inledningsvis att plattan är instrumental, men det finns lite textlös sång på ”Ninjan – Capricious babygirl” och på sina ställen förekommer även andra instrument än gitarrer. Är detta ett album, främst för andra gitarrister och musiker att lyssna till, lära sig av och bedåras av? Nej, jag tycker inte det. Vem som helst som uppskattar välspelad, instrumental och melodisk gitarrmusik kan få ut mycket av True Temperament, på samma vis som keyboardfansen kan njuta av Brian Eno eller Rick Wakeman, saxofonfansen kan uppskatta John Coltrane och sitarfansen digga Ravi Shankar och Vilayat Khan. Styrkan här – förutom det graciösa och tekniskt perfekta framförandet – är nämligen de starka låtarna. Och bra låtar kan väl alla njuta av, musiker såväl som lyssnare? Dessa låtar må vara svåra att spela, men de är inte svåra eller jobbiga att lyssna till, vilket ytterligare bör vara ett argument för allmänheten att ta en paus från skvalpopen och uppgradera sitt lyssnande en aning.