Zero rapporterar från lördagen på Popaganda, där Belle and Sebastian, Crystal Fighters, Niki & The Dove, Ingenting, Deportees, Tiger Lou, Amanda Bergman, Frances, Marit Bergman och Frankie Cosmos spelade.
Två dagar som bjöd på hetta, alldeles för dyr öl och en hel drös med artister har passerat. Popaganda är slut för i år och med detta är även sommaren 2016 slut. Nu är det dags att trava in i höstregnet, sätta på sig tröjan och lyssna på musik som är mer kompatibel med varm choklad än kall öl.
Frankie Cosmos
Perfekt för fortsättningen på min inledning är Frankie Cosmos. Singer-songwritern från staden som aldrig sover är en utmärkt artist att inleda hösten med. Mysigt, lågmält och inte alltför händelserikt, något som både beskriver hennes framträdande och henne senaste alster ”Next Thing”.
Marit Bergman
Vilken artist, vilken sångerska! Marit Bergman fyller sin timme på Popagandas stora scen med texter som träffar och musik som får de flesta att ta en svängom i publikhavet. ”Dra åt helvete” blir ett av de bättre framträdandena på festivalen denna helg. Hennes band bör även få en ros. Välspelade och coola som få är det bästa jag kan säga för att beskriva dem.
Frances
Ung artist från England som visar vägen med avskalad musik där rösten och pianot får visa vägen. I Sverige har hon antagligen redan letat sig in i de flesta stugor, eftersom hon alldeles precis spelade på det så folkkära programmet Allsång på Skansen. Någon skiva har hon inte släppt än, men den är på väg och med tanke på låtarna hon spelar på Popaganda verkar det som att det är en skiva att se fram emot.
Amanda Bergman
Alla har en artist eller en genre de alltid går tillbaka till för att finna ro i tillvaron. För mig är det amerikansk musik med några år på nacken. Framförallt den ypperliga outlaw-countryn, soulen och den genre som, med en lite väl bred term, kallas Americana. Till min stora belåtenhet verkar Amanda Bergman ha hittat den outtömligt stora källa till inspiration som denna musik utgör. Bandet ser ut att vara tagna direkt från Waylon Jennings gamla kompband. Cowboyhattar, blåjeans och ponchos. Bra är det också. Låtarna från hennes senaste album ”Docks” gör sig fantastiskt bra på den soldränkta stora scenen.
Tiger Lou
Kultband är väl ordet som poppar upp när Tiger Lou ställer sig på scen. Med förhållandevis nytt album i ryggen öser Tiger Lou på ganska rejält under sitt gig. Helt fantastiskt bra är det inte, men Rasmus Kellermans lyckorus på scen väger upp och spelningen blir ganska underbar i slutändan. Publiken är även de fullkomligt förälskade och engagerade i Tiger Lous framträdande, vilket alltid är härligt att se.
Deportees
Jag kommer ihåg när jag hörde Deportees album ”Under the Pavement – The Beach” för första gången. I en bil på väg ner till Bohuslän. Regnet öste ner och Deportees låtar passade perfekt för den långa bilresan från Stockholm. Sedan dess har jag alltid älskat bandet och till min stora belåtenhet brände de av ett stort gäng låtar från skivan som jag älskar. En bra spelning är det också, om man bortser från några glapprelaterade sprakljud från instrumenten. Men vad gör det. Sprakande gitarrer är ett tecken på att det just är levande musik som når öronen.
Ingenting
Ingenting bjuder, inte helt oväntat, på den indiepop vi i Sverige älskar så mycket. Fullt ös, lite gnälligt och lite deppigt. Men det är bra och om man ska vara ärlig så är det denna typ av band som passar perfekt en ljummen augustikväll i Stockholm.
Crystal Fighters
Nej, nej och återigen nej. Det är löjligt. För det första dränks fotodiket av rök på grund av att sångaren springer runt med en enorm rökelse och vrålar oklara ord på någon tillgjord jamaicansk engelska. Musiken är inte bättre den. Det är för mycket instrument och ljud. Kobjällror, underliga pinnar som slås mot varandra, ukulele och allt annat bandet kan hitta som ger ljud ifrån sig. Det enda pluset jag kan komma att tänka på är väl att de får större delen av publiken att dansa. Men det skulle lika gärna kunna bero på att det var lördag och de flesta hade fått i sig en ansenlig mängd hojtarolja, då brukar vilken musik som helst duga för synkroniserade fotrörelser.
Niki & The Dove
Ja tack! Med gitarrsolon hämtade från glamrockens storhetstid, stentunga electrobeats och en makalös sång intar Niki & The Dove scenen. ”Play It On My Radio” gör sig helt fantastiskt med sitt skimrande 80-talssound. Personligen är jag inget fan av åttiotalets mainstreampop men Niki & The Dove plockar varsamt ut fantastiska bitar ur just den musiken och sätter ihop det till fyra väldigt njutbara musikminuter. Blandningen av digitala ljud och de ”normala” instrumenten (gitarr, trummor och bas) är även det en upplevelse att se live.
Belle and Sebastian
Att avsluta sommaren med ett gäng skottar kanske inte låter som den absolut mest briljanta idén. Öl, bröl och allmänt obegriplig engelska är det som kommer upp i huvudet. Men som tur var är Belle and Sebastian inte de gemene skotska männen. Det blir en mysig och ganska vacker avslutning på 2016 års Popaganda.
Därmed var sommarens sista stora festivaltillställning färdigspelad för i år. Inför publik bestående av danssugna ungdomar med billigt vitt vin i petflaska, skäggbeklädda södermalmsbor och gubbrockare som ställer sig något frågande till en del av dagens musik, vilka ibland är skrämmande lika mig själv, har Popaganda bjudit på både det ena och andra. Det har varit en fröjd att se unga artister på väg uppåt i världen, något hjärtevärmande att se den indiepop som så ofta förknippas med landet lagom och något plågsamt att se de, som tur är, få akter som mestadels fört oväsen. Nu är tiden kommen att välkomna hösten och byta gräsmattan på Popaganda mot scener belägna inomhus.