Hem / Artiklar / [Ingenting] – ”Det spelar ingen roll hur känd och rik du blir, du är ändå alltid en hora”
[Ingenting]

[Ingenting] – ”Det spelar ingen roll hur känd och rik du blir, du är ändå alltid en hora”

Zeros Fredrik Emdén talade med Christopher Sander i projektet [Ingenting] om Berlin, gruppens nya elektroniska inriktning, luckan i språket samt hur det är att hora ut sig som artist.

Strax före jul släppte Stockholmsbandet [Ingenting] sitt fjärde album #STXLM.

Vi ringde till Christopher Sander, bandets sångare och chefsideolog, för att få veta mer om det och fick tag på en sömnig sångare då han befann sig på ett bibliotek i huvudstaden.

#STXLM har delvis spelats in i Berlin, där producenten Jari Haapalainen bor.

Nej, det var inte ”punkdrömmar om Berlin och anarkin”, som han sjunger i låten ”Punkdrömmar” från 2006, som han levde ut, konstaterar Christopher Sander.

– Nä, det var rätt stillsamt, vi koncentrerade oss på musiken. Jag gillar Berlin jättemycket, även om vi mest gick runt i vår lilla bubbla och jobbade med låtarna. Men det som är bra med Berlin är att man kan studsa från punkiga ockuperade hus till fina restauranger i samma kvarter. Ett ställe som Köpi, där man kan se på punkspelningar i källaren och det finns barer runtomkring. Sådant gillar jag.

#STXLM presenterar [Ingenting] i en ny elektronisk skrud, långt ifrån den indiepop som utgjorde bandets signum för tio år sedan.

Det är ett naturligt steg, menar Christopher Sander, eftersom bandets trummis hoppade av. Tillsammans med de återstående bandmedlemmarna Sebastian Ross och Andreas Jeppsson började han leka med trummaskiner och syntar.

– Det var lite slumpartat. Det handlade mycket om soundet, att göra det kul och uppdaterat, med rytmer och beats Det kändes kul och det lät bra. Textmässigt knyter skivan ihop väl med de tidigare grejerna, det är samma tematik och känslor. Men det är kul att få utveckla sitt sound, klassisk indiepop är ganska ointressant.

Vad har du själv lyssnat på för musik under tiden som ni spelat in skivan?

– Jag lyssnar på så mycket hela tiden. Har alltid haft det utforskande intresset. Det har varit en del elektroniskt, mycket hiphop. Gamla 80-talsskivor, ny hiphop, mycket Aphex Twin, allt möjligt. För mig kommer det i ett flöde när jag lyssnar på saker, jag är ingen skivsamlare som kan alla namn på allt. Det bara rusar igenom mig.

På den nya skivan gör ni en cover på Gyllene Tiders ”Billy”! Ni kallar den ”Billie” istället. Vad säger Per Gessle om den?

– Jag tror att han gillar den. Jag har inte pratat med honom personligen men fick höra att det var ok att släppa den. Alla pengar går ju till honom så han är väl nöjd.

Hur kom ni på att ni skulle spela in den?

– Det är en låt som jag älskat sedan jag var liten. Någonstans har den inspirerat och varit tongivande i projektet [Ingenting] utan att jag tänkt på det, den har det här både socialrealistiska och det poppiga, och texten om flykt till något annat. Det är en fantastisk låt. Jag fick en idé att det skulle vara kul att sätta den i någon sorts Stockholmskontext, dessutom fick jag en hang-up på att man kunna länka ihop den med ”Billie Jean”, Michael Jacksons låt. Det är därför den heter ”Billie”. Ursprungligen hade den också ”Billie Jean”-basen, innan vi hittade vårt eget sound.

Det har gått tolv år sedan ”Punkdrömmar” släpptes, femton år sedan [Ingenting] bildades. Vad finns det kvar av den vision ni hade när ni startade bandet?

– Jag vet inte vad vi hade för vision. Ursprungligen var det att jag ville skriva sånger på svenska och tyckte att jag hade hittat en lucka i språket där jag ville befinna mig. På den tiden var det inte så många som höll på att sjunga på svenska, inte som nu. Jag lyssnade på en massa grymma band som sjöng på andra språk, ville göra det på svenska. Så jag ringde några kompisar och drog igång ett band.

 

 

Vad var det för lucka i språket du hittade?

– Jag hade en konceptuell idé, jag ville ha det banala och symbolrika språket, ungefär som Leonard Cohen och Spiritualized gjorde. Jag ville skriva sånger som var tydliga i språket, lätta ta till sig, men som ändå innehåll många lager. Och så ville jag göra något odaterat, som inte gick att placera i tid och rum, utan som fick jobba med det existensiella, gå till botten med en känsla. Sedan blev det mer att ha ett band, vi fick sociala incitament, det blev en social grej som jag inte hade kontroll över.

Men nu har du tagit tillbaka kontrollen?

– Nja, det är väl mer att jag har blivit av med mitt band. Det var inte frivilligt att bli av med bandet. Många valde att prioritera andra saker, men några av oss blev tråkskallar.

Tråkskallar?

– Ja, det kan ju kännas lite oförsvarbart att lägga så mycket tid och kraft på musik när man har svårt att försörja sig. Det känns som att alla är kloka som accepterar de villkoren.

Vad är det som gör att du inte gör det?

– Det är någon sorts dumdristighet. Det är en kärlek och passion till skrivandet som jag inte kan ersätta med något annat, jag har letat med eld och lykta efter något som engagerar mig lika mycket men inte hittat. Men jag har inte försakat något, jag får ägna tid åt något jag tycker om, och det är en härlig gemenskap mellan oss som fortfarande gör det, vi får ha kvar det lekfulla rummet. Men det är svårt ekonomiskt.

Skivan har finansierats med hjälp av crowdfunding, vilket har fört samman bandet med deras lyssnare på ett nytt sätt.

– Jag har aldrig gjort musik för någon annans skull. Det kan låta drygt, men musiken ska stå i fokus och man ska vara kompromisslös i det man ska göra. Och jag får alldeles för sällan höra att någon har lyssnat på vår musik, när någon säger det får jag en chock. Nu har vi haft en dialog med dem som lyssnar på oss, vi har fått höra berättelser om folk som suttit i bilen och sjungit i kör till ”Punkdrömmar” med sina barn och sådana saker. Jag blir ödmjuk av att höra att andra tycker om musiken och tycker att den är värd något. De som gillar [Ingenting] är sympatiska, smarta personer som verkligen gillar musik.

Det är första gången ni testat crowdfunding, är det besvärligt för ett indiehjärta att stå med mössan i hand på det sättet?

– Nej, det har alltid funnits något tiggande i det vi gjort. Det är konstnärens villkor någonstans, det spelar ingen roll hur känd och rik du blir, du är ändå alltid en hora.

Den 25 januari spelar [Ingenting] i Slaktkyrkan i Stockholm. Utöver det finns det inga planer. Ett ”mastodontprojekt” som den här skivan kommer Christopher Sander inte att orka med igen, hävdar han och kväver ännu en gäspning.

– Jag får hitta något mindre nästa gång, något som inte kräver så mycket. Det skulle vara skitkul att komma ut och spela mer, men det verkar inte vara så mycket action, kidsen vill bara ha hiphop. De sitter hemma och spelar tv-spel hellre än att gå på konserter. Och vem fan vill stå och titta på gubbar?

Kommentarer

Kommentarer

Om Fredrik Emdén