The Cult – Hidden City

Hidden City, The Cults tionde album, är femte skivan man gjort tillsammans med producenten Bob Rock. Men trots producentens välkända samarbeten med Metallica, Aerosmith, Mötley Crüe och dylika grupper, så känns Hidden City snarare som en återgång till The Cults gothrötter än ett rent hårdrocksalbum.  

Brittiska The Cult slog igenom på allvar med Electric (-87), deras tredje album, tillika en hårdrockig platta som Rick Rubin producerade och som gav bandet en helt ny och mycket större publik. Men innan dess, både som Southern Death Cult och Death Cult, samt på skivorna Dreamtime (-84) och Love (-85) var bandet mer av ett flower power-influerat gothrock/postpunk-band än ett hårdrocksband. Plattorna hittades företrädesvis i samma fack som The Cure, Gene Loves Jezebel och Sisters Of Mercy i skivaffärerna. Faktum är att när britterna gick från Love till Electric så blev jag, och många med mig, extremt förvånad. Det var ingen utveckling man förväntat sig av detta undergroundgäng i mitten av 80-talet. Hidden City känns som något av en tillbakagång till det tidiga 80-talet, eller åtminstone som en mix av den tidens musik och det bandet gjorde på framgångsrika album som Electric och Sonic Temple. Den publik som väntar sig någon sorts senkommen fortsättning på Sonic Temple (The Cult har gett ut fem album sedan dess) lär bli besviken på Hidden City. De starkaste spåren här är nämligen de lugna och halvlugna låtarna. Jag tänker på melodiska, vackra saker som ”Avalanche of light”, ”Birds of paradise” och ”Sound & fury”, även om rockiga grejer som ”Dark energy” och ”G.O.A.T.” inte heller är tokiga. Ian Astburys originella stämma känns som alltid igen förstås och vid sin sida har han vapendragaren Billy Duffy i vanlig ordning. Allt väl i kultlandet alltså!