Samantha Fox – pratar nutid, dåtid och framtid

Modell, sångerska och skådespelerska. Samantha Fox har provat på mycket och levt ett minst sagt spännande liv. I Zeros andra intervju med åttiotalsikonen pratades det både dåtid, nutid och framtid. Förutom ett par roliga anekdoter från den ”gamla goda tiden” fick vi veta mer om det kommande albumet, där stora namn som Ricky Wilde och Steve Strange medverkat.

Hej igen, Samantha, och tack för att du berättar mer om din långa och händelserika karriär! Låt oss ta avstamp i nuet. Du håller på att spela in din tionde fullängdare, som är planerad till någon gång i vår. Vad kommer det att bjudas på den här gången?
– Jag skulle beskriva det nya albumet som ”åttiotalsinspirerad pop med en modern touch”. Det handlar om starka melodier och refränger som fastnar, precis som på den ”gamla goda tiden”, men ljudbilden är samtidigt fräsch och doftar 2000-tal. Jag har experimenterat med många olika sound under årens lopp, men den här gången bestämde jag mig för att gå tillbaka till vad jag kan bäst: positiv och dansant pop.

Jag har hört rykten om att ett par intressanta kollegor har bidragit till skivan. Stämmer det?
– Ja, jag har haft turen att kunna samarbeta med några av mina favoritmusiker från åttiotalet. Till att börja med har Ricky Wilde, som är Kim Wildes bror och mannen bakom jättehits som ”Kids in America”, ”Cambodia” och ”View From a Brigde”, hjälpt mig med låtskrivandet. Men jag har även spelat in en låt med den fantastiske Steve Strange, som sorgligt nog lämnade oss i våras. Om allt går som det ska, så kommer dessutom Boy George att vara med på en hörna…

Låt oss förflytta oss tillbaka i tiden till sjuttiotalets London. Ville du bli sångerska redan som liten?
– Om man bortser från en period när jag ville bli polis, så har jag alltid drömt om att stå på scen. Som barn brukade jag klä ut mig, ”uppträda” inför släktningar och säga:”när jag blir stor, så ska jag bli berömd”. När jag var fem började jag på en teaterskola och i fjortonårsåldern startade jag mitt första band, så man kan nog säga att siktet har varit ganska tydligt inställt hela tiden…

Men innan din musikkarriär kom igång på allvar var du glamourmodell i ett par år. Vad tänker du om den perioden idag?
– Folk brukar ofta fråga om jag ångrar modellåren, men det gör jag inte. Jag var framgångsrik, fick mycket uppskattning och det var en bra språngbräda för min popkarriär. Men samtidigt är jag glad att jag inte höll på särskilt länge. Modellerandet är begränsat. Det finns bara ett visst antal poser man kan göra. Musiken är gränslös på ett helt annat sätt.

1986 slog du igenom med dunder och brak. Singeln ”Touch Me” toppade listorna i ett dussin länder och sålde i ett par miljoner exemplar. Kände du direkt att låten var en vinnare?
– Jag tyckte att det var en väldigt stark poplåt med potential att klättra på listorna. Det kändes också som att ”Touch Me” passade mig som handen i handsken. Så, ja, jag hade stora förhoppningar. Men verkligheten överträffade helt klart drömmarna!

I början av din karriär samarbetade du med den väldigt produktiva låtskrivar- och producenttrion Stock-Aitken-Waterman, som låg bakom en imponerande mängd åttiotalshits. Hur var det att jobba med dem?
– De var ett väldigt professionellt och begåvat team, som arbetade oerhört snabbt. Jag kommer ihåg att de skrev ”Nothing’s Gonna Stop Me Now” till mig på bara en halvtimme. Det blev en tio-i-topp-låt i flera europeiska länder! Det enda problemet var att de inte tyckte om gitarrer, medan jag själv gärna ville ha ett rockigare och ”farligare” sound. Men bortsett från det hade vi ett bra samarbete och jag har fortfarande en del kontakt med Pete Waterman.

Har du någon personlig favorit i din digra produktion?
– Jag är förtjust i ”I Surrender (To the Spirit of the Night)” från min andra skiva. Den är full med energi och har en refräng som sätter sig direkt. Självklart måste jag även nämna ”Touch Me”, som blivit mitt varumärke. Om det inte vore för den låten, hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag!

I Sverige är du inte bara känd för din musik och din modellkarriär, utan även för din medverkan i det smått bisarra tv-programmet Solstollarna, där du fick nöjet att träffa den excentriska sekreteraren Ulla-Bella. Vad minns du från de inspelningarna?
– Solstollarna, haha… ja, det var en upplevelse utöver det vanliga och jag har faktiskt ganska starka minnen från det programmet, eftersom det var en av de första tv-showerna jag gjorde utanför England. Jag kommer ihåg att vi landade med en helikopter på stranden i Malmö. Då slog det mig plötsligt: ”wow, jag är stor i Sverige”. Den där Ulla-Bella-mannen, med alla sina grimaser och märkliga ansiktsuttryck, var rolig. Jag försökte spela med så gott det gick…

På åttiotalet pratades det mycket om att du och Sabrina Salerno var bittra konkurrenter om titeln ”Europas discopopdrottning”. Men häromåret släppte ni en singel tillsammans. Hur kommer det sig?
– Sabrina och jag har alltid gått bra ihop. Det var bara poptidningarna som målade upp oss som fiender. Men visst, det kan ju hända att vi, med glimten i ögat, spelade med lite, eftersom vi visste att publiciteten var bra för oss. Hursomhelst så träffades vi backstage på en festival för ett par år sedan och bestämde att vi skulle spela in något tillsammans. Att det blev en Blondie-klassiker kändes ganska självklart, eftersom både Sabrina och jag älskar Debbie Harry. Att det blev just ”Call Me” var vårt sätt att driva med dagens Internetsamhälle, där folk skickar mejl eller meddelanden istället för att faktiskt prata med varandra.

Jag har förstått att du är väldigt stor i Indien. Kan du berätta lite om det?
– Utan att jag själv visste om det, så spreds min musik i Indien under början av nittiotalet. Om det inte vore för en indisk butiksägare i mitt kvarter i London, som sa ”Du är jättestor i mitt hemland, Samantha”, så hade jag kanske aldrig fått reda på det. Men tack vare honom så hörde vi av oss och frågade några indiska arrangörer om det kanske fanns intresse för en konsert. Det slutade med att jag spelade inför fler än 70 000 människor tre kvällar i rad! Jag fick dessutom, som första västerländska kvinna någonsin, vara med i en storsäljande Bollywood-film. ”Rock Dancer” hette den och jag gjorde ett häftigt dansnummer. Ovanpå allt annat utnämnde de mig till ”Most Influental Western Female” det året. Fantastiskt nog var Moder Teresa prisutdelare! För mig, som gått i katolsk skola som liten, var det en stor ära att få träffa henne.

Något kanske inte så många vet, är att du engagerar dig starkt i djurfrågor och kämpar för tigrars, elefanters och noshörningars överlevnad…
– Som känd person kan jag nå ut till många människor och påverka opinioner. Så det känns viktigt att ta upp frågor som berör oss alla. Det är inte okej att djur behandlas som objekt eller som en ekonomisk råvara! Ett annat ämne som jag brinner för är äldrevården. Gamla människor måste få den respekt och det värdiga liv de förtjänar!

Hur ser ditt liv ut annars nuförtiden? Håller du fortfarande ett lika högt tempo som förr?
– Ja, det brukar bli ett par stora konserter varje månad. Nu senast i Finland och Ryssland. Jag var även med i cool engelsk film nyligen, Seven Cases, tillsammans med bland andra Saffron från Republica. Ett annat stort projekt är min självbiografi, som jag faktiskt skriver i samarbete med en svensk författare. Boken kommer förhoppningsvis ut nästa år i samband med att jag fyller 50. Så jag har fullt upp mest hela tiden, men det är så jag vill leva mitt liv!