Marilyn Manson – The Pale Emperor

Marilyn Manson stod på höjden av sin karriär med utmärkta skivor som Antichrist Superstar (-96) och framförallt Mechanical Animals (-98), samt Holy Wood (In The Shadow Of The Valley Of Death) (-00). Under denna era var även liveshowerna fantastiska och Manson var tveklöst chockrockens okrönte konung, mer spännande, extravagant och dekadent än alla andra, samtida rockartister.

Under 2000-talet hände dock något som vände skutan. Plattorna fortsatte att komma och visst, en del låtar var bättre än andra, men ingen skiva i sin helhet nådde samma klimax som tidigare. Manson själv blev medelålders, fetare och verkade samtidigt tröttare och inte lika hungrig längre, samtidigt som skilsmässor och alkoholproblem ställde till det. Med The Pale Emperor tycks någonting väsentligt positivt ha hänt. Här har vi nu en platta som känns som en återvändo till de tidiga åren, en skiva full med bra låtar, med en Manson som låter som att han återigen är på banan, och detta fullt ut, inte bara delvis som det varit på senare år. The Pale Emperor är inte perfekt, den är definitivt inte nyskapande, men den är lätt det bästa album Marilyn Manson gjort sedan de tre nämnda skivorna ovan. Nu kan man bara hoppas att han återigen arbetar fram en ny och lika imponerande scenshow som på Johanneshovs Isstadion i Stockholm 1998. Det vore något att stilla be om, för även om senare uppträdanden varit utmärkta på många sätt, så har inget Sverigebesök slagit det giget. The Pale Emperor känns helt rätt, Manson är tillbaka på allvar, och förhoppningsvis fortsätter den här uppåtkicken med ett flertal höjdarplattor framöver!