Jonas Abrahamsson – Big Love

Göteborgaren Jonas Abrahamsson albumdebuterar med Big Love, en platta med personliga texter på engelska, och musik som dansar omkring i gränslandet mellan akustisk vispop, folk och mer elektriska tongångar.

Jonas Abrahamssons liv spårade ur ordentligt 2019. Han blev utan både bostad och arbete och det tog slut med sambon. Snacka om att olyckan inte kommer ensam. Han knegade i Kiev ett tag och så kom pandemin som pricken över i, men i denna mörka misär gav han ändå inte upp. Istället satte han igång att jobba på den musik som nu utgör Big Love, så något gott förde dessa kämpiga år med sig till slut. Skivan är väldigt varierad, både i stämning, känsla, instrumentering och genrer. Det är nästan svårt att tro att det är samma artist som inleder sitt album med skönt gungande akustiska ”Lambhizplace” för att en stund senare framföra den smärtsamt mörka och dramatiska ”Go to hell”. Bara sånginsatserna i dessa två helt olika låtar visar Abrahamssons bredd som sångare, för att inte snacka om hur det enkla och rena i den första låten övergår till ett nästan bombastiskt arrangemang i den andra. Det påminner mig lite om hur John Lennon kunde kasta sig från två ytterligheter på vissa av sina soloskivor under tidigt 70-tal. Big Love-albumet fortsätter på det här viset. I ena stunden är det väldigt vackert som i ”I Wish I Had A Gift” – den önskningen har gått i uppfyllelse, för en gåva har han uppenbarligen – och i ”Don´t We Get It? (Please, Remember)” är det en helt annan vibe, för att inte snacka om det överraskande popiga och glada, samt avslutande, spåret ”Mayflower”. Den låten handlar om hans nya kärlek som han också fått barn med. Det känns som att Jonas Abrahamsson kan komma upp med nästan vilka vilda idéer som helst, så det ska bli väldigt spännande att följa hans fortsatta musikkarriär.