Galento Sound Service – Vol. 3

Galento Sound Service har kommit ut med sin tredje ep i och med Vol. 3 och ni som har hört gängets tidigare plattor vet vad som gäller: instrumental eftertänksamhet och dansant sväng som alltid känns improviserat och lekfullt utan att bli ”svårt” eller enformig.

Galento Sound Service består den här gången av gitarristen, basisten, slagverkaren och keyboardisten m.m. Tommy ”Galento” Nilsson som också producerat vinyl-12:an. Med sig har han Hassan Bah (kongas, percussion), Pelle Vallgren (trummor, dragspel, lapsteel), Christian Gabel (audio oscillator), Claes Carlsson (klarinett, keyboard, saxofon), Jörgen Adolfsson (kontrabas, klarinett) och Peter O. Nilsson (gitarr, percussion). Herrarna framför här fyra låtar, ”Not Very Far”, ”Januari Stockholm”, ”Plague Publique” och ”Ingbritt & Paul”. Den sistnämnda är enligt upphovsmakaren Galento en hälsning till hans föräldrar som tidigare lämnat jordelivet. Eftersom låtarna här är instrumentala kan man ju som lyssnare associera dem till i stort sett vad man önskar, men Galento själv har sina tankar bakom musiken. Exempelvis beskriver han ”Januari Stockholm” som en bild av den blöta, bruna snö som förstör invånarnas skor vartenda år, och i ”Plague Publique” målar han upp en allmän strand där alla är välkomna. Det är ett konstnärligt och fint, enkelt och vardagligt sätt att beskriva vad melodierna betyder för honom. ”Not Very Far” som inleder skivan är en rytmiskt vemodig och meditativ sak som av någon anledning påminner mig om Santanas lugnare låtar under tidigt 70-tal, men givetvis utan Carlos gitarrspel. I ”Januari Stockholm” går det lite snabbare, är lite mer dansant och låten ”lunkar på” med läckert orgel- och percussionspel. Galento lirar själv allting på denna låt och jag tycker att den är alltför glädjerik för att beskriva skitig snö, men som sagt, vi har alla våra associationer till musik. Ännu gladare och mer höftsvängigt dansant blir det i ”Plague Publique”. Här kan jag till fullo dela Galentos tanke med låten, men jag kan också tänka mig den som soundtrack till en färgrik kväll under en härlig gatukarneval. Avslutande hyllningen till hans föräldrar är skivans längsta låt med sina 7 + minuter. Den låter romantiskt gammalmodig, väldigt svensk, och saxofon, kontrabas och klarinett ger den en akustisk värme. Jag slår vad om att hans föräldrar älskar den om de kan höra den där de är.