Kristinehamns Synthförening – Värmlands egen synthpunkrevolt

När andra band sjunger om neon och nattliv, hamrar Kristinehamns Synthförening fram låtar om matlådor, handdisk och vardagsförfall. Det är som att DAF fastnat i Värmlands mest surmulna fikarum – och resultatet är lika briljant som absurt.
På lördag spelar de live på Nuclear Nation i Linköping.

Glöm storstadens poserande technoscener. Den mest skoningslösa synthpunken just nu växer fram i Kristinehamn, där Julia Jansson och Anton ”Arne” Olsson driver sitt projekt Kristinehamns Synthförening som om det vore en blandning av syjunta och en EBM-klubb i ett kommunhus. Med hjälp av DJ Tommy på backtracks och dans levererar de råa elektroniska attacker om matlådor, tantsurhet och livets små haverier – allt med en glimt i ögat och ett knytnävsslag i solar plexus.

– Det är små men frustrerande problem som blir låtar. Vi skriver väldigt ofta till varandra och berättar om saker som vi hört folk säga eller som vi varit med om och säger till varandra att vi måste göra en låt om det, berättar Julia.

– Vardagsbekymmer plus gubb- och tantgrinighet är något högst relaterbart, oavsett var man kommer ifrån. Tillsätt sen lite aggressiv musik på det och vips så har du fått dig en tuff låt, fyller Arne i.

Undergroundhiten som kom ur kaffespill

Och tufft blir det. Singeln “Jag är inte sur” har redan muterat till en undergroundhit. Arne fick idén när han gick runt med trumkompet i Public Image Ltd:s ”Annalisa” på hjärnan.

–  Jag programmerade en egen variant – fast med baktakts-hihats, mycket viktigt – och började knappa in bastoner hejvilt i mitt trackerprogram, och snart var låten klar. Den blev tuff och sur och förtjänade en tuff och sur text. Textmässigt är det en kombo av verkliga händelser och rent hittepå, kryddat med en lagom dos absurditet och överdrivenhet, säger Arne.

– Vi ville skriva en låt om hur det fullständigt skiter sig under en vardag. Alla kan känna igen sig till en grad där man kanske råkar försova sig, bilen börjar krångla på vägen till jobbet, man kanske spiller en hel kaffekopp på sin tröja, och så vidare. Arne skrev texten till låten och den kändes rätt helt från början när vi gick igenom den vid en av våra “skrivarstugor”, som vi kallar tillfällena när vi sätter oss och skriver nya låtar, berättar Julia.

Från Torsby till den elektroniska kartan

Men Kristinehamns Synthförening nöjer sig inte med att dissekera vardagen – de bygger också broar mellan lokal identitet, kulturer och uttryck. När Svensk Hushållssynth remixade en av deras låtar med samplingar från filmen En dag i Torsby blev kopplingen mellan lokal filmhistoria och synthpunk plötsligt glasklar.

– Jag hade aldrig sett filmen innan men nu älskar jag den. Jag har alltid vurmat för när olika kulturer och stilar möts och smälts samman, som i vårt fall att punk och synth möts. Sen tror jag inte att de flesta tänker på elektronisk musik när de tänker på landsbygd, och det är en kul tanke, tycker jag. Kortfattat vill vi sätta Värmland på alla kartor. Punkt, säger Arne.

– Jag personligen känner att jag vill sätta min hembygd, en ort ca 8 mil norr om Torsby, på kartan. Norra Värmland, enligt mig, hamnar ofta i skymundan och jag tycker att våra mindre orter med vår rika lokalhistoria behöver berättas om och att göra det genom synth är ett vädligt roligt sätt att förmedla det på, konstaterar Julia.

Bandet har just nu två singlar på gång, varav en med remixar från just Svensk Hushållssynth, samt en femspårs-EP som kretsar kring DJ Tommy. Dessutom arbetar de på sin tredje kassett som ska se dagens ljus våren 2026.

– Det är rätt mycket nytt på gång nu faktiskt, även om vi inte direkt skyndar oss, men man ska skynda långsamt som Arne brukar säga. Vi planerar även musikvideor, om det hinns.

Dans, revolt och inre Torsby

Kommande helg kliver de upp på klubben Nuclear Nations scen i Linköping tillsammans med artisten Anna Öberg, som bjuder på sin säregna skånska pop baserad på analoga syntar.

Kristinehamns Synthförening gör det dessutom med en tydlig solidaritetsgest – hälften av merchintäkterna går till ett härbärge.

– Vi går mot vinter och hemlösa är extremt utsatta för väder och vind. Om vi kan bidra med en peng som gör att hemlösa kan få värma sig, får kläder tvättade och en bit mat så är vi mer än glada att göra det, säger Julia.

– Alla förtjänar tak över huvudet och mat i magen. Det borde vara ett minimumkrav i samhället, säger Arne.

● Era liveframträdanden verkar vara lika mycket performance som konsert – vad vill ni att publiken ska känna när ni står på scen? Är det dans, revolt eller bara en chans att skrika ut sin inre Torsby? 

– Jag vill först och främst att folk ska ha kul, och att de ska få se och höra något de inte sett och hört innan. Dans, revolt och skrika ut sin inre Torsby låter som en låttitel förresten. Jag tror vi snor den, tack så mycket! 

Julia instämmer:

– Det jag känner att publiken vill känna är dom ska kunna känna igen sig i våra texter, men också att dom ska kunna dansa och röja.  

Kristinehamns Synthförening är kanske inte redo att rädda världen – men de har hittat sin egen metod att förbättra den en smula: göra vardagsmisär dansant, sätta norra Värmland på den elektroniska kartan, göra insatser för välgörenhet och låta publiken koka över i ett inferno av synthpunk, svett och skratt.