Kaizers Orchestra – ompa, oljefat och odödlighet

Tio år i graven och ändå lyckas Kaizers Orchestra resa sig som om inget hänt. Under comeback-turnéns avslutande svit förvandlar de Royal Arena till en rykande cirkus av oljefat, allsång och publikextas.

Royal Arena, Köpenhamn • 6 sep 2025

Det är svårt att tala om Kaizers Orchestra utan att använda ord som ”fenomen”. Det är förstås inte allas kopp med te, sångaren Janove kallar själv bandet för ett “no hit wonder” internationellt sett, men det finns ett tydligt släktskap med landskapen där Tom Waits, Nick Cave, Lana Del Rey och Gogol Bordello håller till.

Samtidigt finns det något som gör att bandet som en gång i tiden baserade sitt recept på östeuropeisk kabaréstämning med rockens nerv och en känsla för dramatik, alltid har varit större än summan av sina delar. På Royal Arena i Köpenhamn visar de åter igen varför.

Käftsmällar och anthems

”Maestro” öppnar som en käftsmäll. Kaizers har alltid levt i det där gränslandet mellan cirkus och upplopp, och denna kväll är de i sitt rätta element. Setet är en skamlös kavalkad av höjdpunkter. ”Ompa til du dør” låter lika galen och uppviglande som när den först exploderade för mer än 20 år sedan, ”Hjerteknuser” är ett stycke ren dramatik i arenakostym, medan ”Bøn fra helvete” får publiken att förvandlas till en enda vrålande kör. Tramporgeln, oljefaten, stålfälgarna – hela ljudbilden är som en fabrik på gränsen till kollaps, och främre delen av publiken svarar med att gå in i kollektiv extas. 

De symfoniska ”Aldri vodka, Violeta” och ”Drøm videre Violeta” från koncepttrilogin Violeta Violeta påminner om att Kaizers berättelser alltid bär på både mörker och humor. “Dine gamle dager er nå” prickar helt rätt som nyskrivet comeback-anthem, och när de drämmer till med ”Kontroll på kontinentet” och sedvanligt presenterar sig själva som om de vore karaktärer i en obskyr gangsteropera, är det svårt att inte tänka: Ingen annan gör det här. Ingen.

Det är explosivt, teatraliskt, nästan pråligt – och det är just där magin uppstår. När man har Kaizers Orchestra framför sig på scenen, med gitarristerna Geir “Hellraizer” och Terje “Killmaster” ståendes på rykande oljefat, känns stämningen som en film som är lika vådlig som kompromisslös och med ett soundtrack som är större än livet självt. 

När finalen kommer med den svulstiga ”Begravelsespolka” – där Janove “The Jackal” och organisten Helge “Omen” återinfört sitt steppnummer från musikvideon, krigshistorien ”170” och den slutliga, arenaomfattande allsången till ”Die Polizei”, känns det som att Royal Arena snarare varit en ockuperad zon än en konsertlokal.

Ska skriva nytt

De klev av scenen för 12 år sedan och lämnade efter sig ett vacuum. Med över 50 klubbspelningar i Norge, ytterligare ett gäng i Europa och USA, och nu fem arenaspelningar blandat med akustiska set med final i hembyn Stavanger på fredag, är återkomstturnén avslutad och det är som om de aldrig försvunnit. Kaizers Orchestra är fortfarande det mest osannolika, egensinniga och nödvändiga alt-rockbandet Skandinavien har producerat.

Och bäst av allt, både för veteranerna längst fram och för nykomlingarna som just hittat in i universumet, var den till synes nonchalanta bomben som Janove släppte mellan låtarna: efter turnén ska bandet sätta sig ner och skriva nytt material. Det fick arenan att koka av förväntan, som om det inte räckte med att få uppleva återkomsten – nu väntar också en framtid.