Osminkad popmagi när Vapnet firade 20 år

Sexton år av tystnad bröts som om tiden stått stilla. I Slaktkyrkan levererade Vapnet sin lågmälda dramatik och känsloskärpa som fick publiken att sjunga så gott som varje rad — och för en kväll kändes 00-talet närmare än någonsin.

Slaktkyrkan, Stockholm • 16 aug 2025

Att Vapnet ens skulle stå på scen igen kändes länge lika sannolikt som att Myspace skulle göra en ärlig comeback. Östersundsbandet, som 2005 prickade det svenska indiehjärtat rakt i aortan med EP:n Ge dom våld, gjorde sig snabbt ett namn med sin bittersöta popprosa och oemotståndliga melodikrokar, allt signerat Martin Abrahamsson.

Tre album och ett stort antal spelningar på små och stora scener senare slutade de synas, utan att egentligen lägga ner. 20-årsjubileet väckte dem till liv igen, och det gav dem ett nästan fullt publikgolv med många vars unga år haft låtarna som soundtrack och nu stod där med grå hårstrån och samma tindrande blick.

Från öppningsnumret ”Storgatan” till det avslutande extranumret ”Ge dom våld” höll Vapnet en fin balans mellan laidback och energi, lite shoegazekänsla men ändå ett charmigt publikanslag. Möjligtvis ändå snäppet stillsammare än på senaste spelningarna dessförinnan. Martin Hanberg stod mitt i allt, stadig som en klippa, ofta allvarlig med händerna bakom ryggen – nästan som en pastor i församlingshemmet som predikar Abrahamssons ord. 

När sedan Annika Norlin klev in för gästsång på ”Färjemansleden” exploderade salen i jubel och en stämning som kändes både euforisk och sentimental. Det blev spelningens höjdpunkt på mer än ett sätt – och det var kanske enda gången som Hanberg gick ur sin förkunnande rollfigur och sprack upp i genuina leenden, kanske för att matcha Norlins något mer expressiva scenstil men främst sannolikt tack vare den rena spel- och sångglädjen med anor från när de delade loger under andra halvan av 00-talet.

Naturligtvis blev allsången störst under favoriterna “Thoméegränd” och “Kalla mig”, men jag vill påstå att det var i låtar som ”Plötsligt händer det inte” och ”Stockholm, sett snett uppifrån” som Vapnets låtskatt nu visade att den står sig i sin mest gyllene lyster.

Totalt sett var det en spelning som uppfyllde alla förväntningar och påminde oss om den unika kompositionen av osminkad precisionspoesi och det melodiska kittet som gör att man ofrånkomligen nynnar med – ibland flera dagar senare utan att ens märka när det började. Och kanske, bara kanske, var det här inte bara ett nedslag i nostalgins tecken utan ett frö till något mer.